osmoala

Hur vår vän somnar i en solstol. Eller, gör han? Han kanske bara låtsas sova för att slippa delta i släckningsarbetet? Och hur är det med båtutflykten – vågar han verkligen hoppa från en båt ute på djupt vatten med alla farliga rovdjur som kan tänkas lura under ytan? Och den här Emelie, finns hon överhuvudtaget? Är hon inte bara en feberdröm i hans av solen upphettade skalle?

Squid lady grillar till mina små bläckfiskar och sedan kommer massage lady och ger mig en genomkörning där på solstolen. Efteråt ligger jag kvar och dyker snart in i en behaglig dröm, fullständigt ovetande om att Cantina del Mar samtidigt brinner ner till grunden.
   När jag vaknar berättar Emelie vad som har hänt. ”Det började bolma rök längre bort på stranden och folk sprang dit för att hjälpa till med att försöka släcka, men du sov hela tiden. Men det fanns ändå inget dom kunde göra för när elden nådde halmtaket var det kört.”
   I solnedgången går vi bort och kollar på det som är kvar av restaurangen, och det är inte mycket – en kolsvart sothög och resterna av spisen är det enda som visar att det här fanns en krog i full verksamhet bara några timmar tidigare.
   ”Och jag hann inte ens testa deras burritos”, konstaterar jag. ”Vad säger du om att ta en öl?”
   ”Ja, det kan vi göra”, svarar Emelie.
   Vi går till Chez Paou som ligger granne med ruinhögen. Jag bodde här de första nätterna när jag kom till den här stranden. William, ägaren, pekar mot sitt tak, ”Ser du vad nära det var att det började brinna här också? Men vinden låg precis rakt på från havet så elden bildade en korridor som brände ut bara den restaurangen och köket.” Han rycker på axlarna, ”I guess it’s my lucky day.”
   Händelseförloppet verkar dramatiskt – elden tycks ha startat inne i restaurangen och inte i köket. Någon säger att det var elden från en barbecue som spred sig och att hela stället brann ner på bara några minuter. Och att det dessutom, förmodligen och ganska säkert inte finns någon som helst försäkring som täcker något av förlusten.
   Vi tar en klunk på våra öl och Emelie frågar: ”Ska vi spela lite biljard?”


Efter frukost åker jag med på en båtutflykt. Det är Andy och Zen som organiserar turen; det är två lokala, den ene kör båten och den andre lagar maten; tre tyskar; en ryss; en sydafrikan, och så jag. Vi kryssar bland öarna, gör strandhugg och hoppar i vattnet och snorklar.
   En storslagen undervattensvärld breder ut sig under dig med klippväggar som dyker ner lodrätt, koraller, undervattensgrottor, tvärrandiga flundraliknande fiskar som pilar fram och tillbaka, muränor och vasstaggade, lömska sjöborrar.
   Vi simmar fram till de svarta lavaklipporna och Andy och de lokala killarna börjar samla snäckor i en stor plastpåse. Snäckorna hänger på kanterna nära vattenytan där de låter sig sköljas över av de stilla vågor som slår emot klipporna. ”Man kokar dom i ungefär en minut och sedan äter man”, säger Andy.  

Och efter det gjorde vi ett besök på Bamboo Island. Det var kanonkul! Men nu har jag inte tid med det här längre för nu ska jag sola och bada!! Yippeyyy!!!    

Lara och Lucy hade åkt till Koh Chang. Claudia hade tagit bussen till Phnom Penh. Emelie hade dykt upp från Serendipity. Ove hade kommit ner från Victory Hill.

Claudia och jag sitter på en restaurang och bläddrar i menyn. Jag vet inte vad jag vad jag ska välja.
   ”Jag vet inte vad jag ska välja. Vad tror du? Hittat nåt intressant?”
   ”Jag är sugen på Khmer food. Beef Lak med stekt ris och ägg.”
   ”Bra. Jag tar detsamma.” Jag vinkar till servitören och vi beställer.
   ”Reser du alltid ensam?” frågar Claudia och tar en klunk Angkor.
   ”På dom här långresorna har det blivit det.”
   ”Jag också.” Claudia berättar om när hon somnade på en buss i Marocko och blev bestulen på sina kontokort och alla pengarna.
   ”Jag gick omkring i Marrakesch mitt i natten och grät, jag hade inte en cent och jag var helt förtvivlad. Jag knackade på olika hotelldörrar men det var ingen som ville släppa in mig för jag hade inga pengar. Till slut fick jag komma in på ett ställe så jag kunde ringa hem och be mamma spärra kortet, och jag fick ett rum. Utanför väntade ägaren för han ville ha sex. Jag vågade inte lämna rummet och jag satt på sängen hela natten tills solen gick upp. Den natten förändrade mitt liv – innan var jag girig och skulle pruta på allt, nu har jag blivit mer generös mot andra människor.”
   ”Du är blond och du åkte omkring ensam i Marocko.”
   ”Ja”, säger hon, visar fram armbågarna och skrattar. ”Men jag kan vara ganska bestämd.”
   För henne finns det inget alternativ till att resa på egen hand. ”Fast, jag frågade mina vänner inför den här resan om det var någon som ville följa med … men en hade sina studier, en annan var kär och en tredje planerade att bli gravid.” Hon rycker på axlarna, ”Alla har sina olika planer.”
   ”Och vad har du för planer?”
   ”Jag måste tillbaka till Tyskland och göra praktik i två år och sedan är jag färdig lärare i franska och historia.”       
   Våra tallrikar kommer in och som vanligt smakar Khmer-maten bra; den är alltid fräsch, kryddad och smakrik.
   ”När man är ute och reser,” säger jag, ”blir man lite alienerad. Man passar in överallt och ingenstans.”
   ”Jag vet precis vad du menar. Man kommer till alla dessa vackra platser och träffar en massa härliga människor. Och sedan åker man bara vidare.”
   ”Det är många som söker efter det perfekta stället, och när dom sedan hittar det kan dom inte komma fort nog därifrån.”
   ”Det är därför det har varit så skönt för mig att bara slappa här en vecka. Jag har solat och läst böcker och ätit god mat. Jag gillar god mat.”
   ”Jag vet. När vi låg på solstolarna idag beställde vi fried squids, och när du hade ätit klart sa du; 'Now I’m waiting for the fruit lady.”
   ”Hahahaa!” Hon far ut med händerna. ”I know, I’m terrible.”

Vi går förbi baren på Done Right där Emelie bor en trappa upp för fem dollar natten. Hon sitter där med armbågarna i bardisken, med Pol Pots leende framför sig. ”Du kan få den imorgon när jag har läst klart den”, säger hon.
   ”Ja, va bra!” Det är en för två år sedan utkommen skildring av De röda khmerernas välde och, om jag förstår det rätt, delvis en uppgörelse med Jan Myrdal som är en av de få som efteråt inte har tagit avstånd från Pol Pots härjningar.
   ”Myrdal har aldrig haft fel i hela sitt liv”, säger jag. ”Han säger att utlandet inte ska lägga sig i ett lands privata angelägenheter – att det är deras eget val. Att han sedan lägger sig i det mesta som USA gör tycks vara en annan sak. Han menar att om systemet hade fått utvecklas ifred kunde det ha blivit riktigt bra. Dessutom – ” säger jag, när Myrdals ansikte med allt den utstrålar av pompös självgodhet, som en sinnebild av en känslomässigt avstängd intellektuell, tornar upp för min inre blick, ”själv satt han och åt ostron och drack vitt vin med Pol Pot, och blev förevisad speciella områden med partifunktionärer utklädda till risodlare som bedyrade hur fantastiskt det nya systemet var.”   

Claudia och jag går tillbaka mot våra bungalows. ”Han jag pratade med var från Nederländerna”, säger hon. När jag berättade att jag skulle börja jobba som lärare skrattade och skrattade han, och sa: ’Om ett år kommer du att vara bitter, sur och trött’. Jag vet att han försökte vara rolig, men jag har lagt sex år av mitt liv på studierna och det är inte precis vad jag vill höra just nu.”
   I mörkret har revirkänslan hos alla de hundar som vaktar de olika guest houses på stranden åter vaknat till liv. De kommer i klungor, springande och skällande mot oss där vi försöker orientera oss fram i den kolsvarta natten med hjälp av en ficklampa. De snurrar runt oss. Morrande. Och sniffar på oss. Misstänksamt.

Hur resenären inte bara lyckas ta sig ner för det största berget i området utan äter också stekt groda för att efter en uppiggande sömn åka snabbåt till Kambodja.


Även om detta mestadels är plattland finns det också ett berg här, det för vietnameserna heliga Sam Mountain. En scooter-taxi tar upp dig till den 260 meterhöga toppen. Här uppe ser man miltals åt alla håll, norrut ligger Kambodja och landskapet är som ett gigantiskt schackbräde med rutor av risfält så långt ögat når. Jag sitter där ett tag och går sedan nerför trapporna från berget och de små pittoreska restaurangerna med sina hängmattor avlöser varandra hela vägen ner.    

På kvällen går jag på en restaurang och beställer den sista måltiden i Vietnam innan Kambodja imorgon – stekt groda med lök, vitlök och citrongräs, och en skål ris. Det är godare än jag trodde, grodan smakar som en blandning av nöt och kyckling.

Nästa morgon väntar jag på transport ner till båten tillsammans med Marilyn. Hon är från Nord Carolina men har bott i Tyskland i fem år. Hon påminner om en bibliotekarie med sina små glasögon, sin pliriga blick och sitt fnittriga skratt. Men fast hon har varit på resande fot i nästan åtta månader i Asien är hon orolig för att inte hinna till båten i tid.
   ”Det är en liten båt med bara tjugufem platser, så dom väntar tills vi kommer”, säger jag, och våra fordon är här, en cykelriksha till henne och en till mig. ”Vi kan tävla ner till båten!” säger jag peppande.
   Jag vinner med en knapp rikshalängd, och den snabba båten tar oss till gränsen och sedan vidare in i Kambodja och till Phnom Penh.
   ”Vad menar du med att det är annorlunda mot Vietnam?” frågar Marilyn.
   ”Phnom Penh kan vara en ganska tuff stad – du får börja pruta igen, och trafiken är hetsig. Och du ser inte så många gamla människor i landet, de flesta är ganska unga för…”
   ”Pol Pot dödade så många.”
   ”Ja. När jag ser gamla människor undrar jag vad det var dom fick gå igenom. Och vilken sida dom var på.”

Vi checkar in på varsitt rum på Lake side, Number Nine Guest House. Jag bodde här för elva månader sedan, med det ser inte alls ut som det gjorde då. Den största delen av det stora kvarteret med guest houses som var byggda på pålar ut över vattnet har rivits av regeringens bulldozrar för här ska det byggas fastigheter av ett kinesiskt bolag som har, säger många, mutat till sig rättigheterna över området. Jag hörde talas om det då, men det verkade som att det skulle ta ett par år. Nu har man rivit stora delar av kvarteret mot sjösidan och Number Nine har bara några rum kvar, restaurangen och soldäcket – allt annat är borta.   
   Men de trånga gränderna är kvar, med sina trevliga restauranger. Vi sätter oss och jag beställer biffstek och Angkor.
   ”Helt otroligt att det är så många guest houses som har försvunnit på så kort tid”, säger jag och tar en klunk öl.
   ”Och vilket ekonomiskt bakslag för så många.”
   ”Det här kvarteret är ganska slitet men det har sin charm.”
   ”Ja, verkligen.”
   Vi är rörande överens om allting, och hon är så verbalt självgående att jag undrar hur det skulle låta om vi inte var överens.
   Vi går runt på museer och besöker sevärdheter. När vi går nerför de höga trapporna från det stora buddhistemplet som ligger mitt i stan säger Marilyn: ”Längs strandpromenaden vid floden finns det restauranger som säljer kannor med öl för två dollar.”
   ”Jaså? Vi går dit?” Det är en varm dag och vi sätter oss i skuggan under ett parasoll och beställer öl som vi dricker ur frostade glas.
   ”Hur är det?” frågar Marilyn apropå ingenting, ”Har du ett tvättfat på ditt rum? För jag har inget.”
   ”Ja, men det hände nåt förskräckligt igår kväll. Jag borstade tänderna och la handen på tvättfatet och hela grejen föll i golvet, slangen lossnade från väggen och det sprutade vatten överallt. Hade man riktat strålen uppåt hade det varit en femmetersfontän. Alltihop hade varit fastsatt i väggen med två spikar som balanserade upp fatet. Det tog mig en bra stund fästa slangen i väggen igen för att stoppa vattnet.”  
   ”Jag kanske har tur som inte har ett tvättfat, trots allt.”

Emelie kom från Kristiansstad. Hon var en av dessa självständiga och till synes obekymrade unga kvinnor som reste runt i Asien på egen hand i månader och år.
   ”När åker du tillbaka?”
   ”Jag vet inte”, sade hon, ”Jag flög till Bangkok på en enkelbiljett.”
   Vi festade i två kvällar med gänget från guest houset; det var Sam, Andy, Martin och kvinnan med tatueringarna från Brighton som kallade sig kort och kort för ”H”, och en massa folk som passerade och satte sig ner en stund.
   Jag spelade schack mot Sam som var en lokal kille och vann första partiet. När vi spelade igen fick han ett övertag, och han drog ut på det i en evig tid medan hans kompisar stod runt och kommenterade spelet. ”Dom håller på och torterar mig nu,” sade jag till Andy, ”för jag vann så lätt förra gången”.
   Martin var i bra form.
   ”Jag är inte gay, men jag måste ändå säga att du har väldigt, väldigt klarblå ögon. Men jag lovar – jag är inte gay.” 
   ”Tack ska du ha.”
   ”Det är säkert – jag är inte gay!"
   ”Jag tror dig.”
   ”Nej, det är säkert!” Han tog fram sin telefon, ”Du kan ringa min flickvän och kolla.”
   ”Ja, jag ska ringa din flickvän och fråga varför du snackar som en gay.”
   ”Yeah,” sade H ironiskt, ”we need to sort this shit out.”
   Martin hade några rejäla ärr som löpte från pannan och ner på kinderna. ”Jag var flygpilot tills jag råkade ut för en olycka. Jag var med om en plane crash.”
   ”Till mig sa han att det var en bilolycka”, viskade H.

Emely och jag åkte från det dekadenta Phnom Penh – att lämna Lakeside var som att överge ett sjunkande skepp – och tog bussen till Sihanoukville. Serendipity beach var sig likt från förra gången.
   Emelie stannade här för att bo i en sovsal för tre dollar och jag, som inte var överförtjust i att ligga på logement för jag hade redan gjort lumpen, åkte till Otrest beach och checkade in på ett rum direkt på stranden för tio dollar.