osmoala

Phi Phi Island var en av de vackraste platserna på ett tag och vad jag än hade tänkt om stället var det väldigt annorlunda mot vad jag hade föreställt mig. Det fanns inga bilar på ön och de trånga gatorna i den lilla byn med sina trevliga små gränder var överfulla med restauranger, barer, massageinstitut, 7Eleven, dykcentra, internetcaféer och ATM-maskiner, och utgjorde tillsammans ett labyrintsystem som det tog ett tag innan jag kunde börja orientera mig i.
   Havet fanns på båda sidorna av byn, båda med vita stränder där det var en skillnad på flera meter mellan hög- och lågvatten, och runtomkring reste sig kalkstensklipporna dramatiskt i hundratals meter lodrätt upp och vägarna jag trampade var kantade med ständiga skyltar som pekade mot olika evakueringsrutter vid en tsunamivarning.
   Georgie och Jo reste vidare. Jo hade dragit på sig feber.
   ”Hur är det med din förkylning?” frågade jag.
   ”I’ve got everything”, sade hon missmodigt. Men efter sin frukost hade hon återhämtat sig lite och såg piggare ut.
   ”You look better now.”
   ”A little bit.” Hon log försiktigt, som om hon var rädd för att febern skulle bryta ut igen om hon började skratta för tidigt.
   ”Vi stannar på Koh Tao i några dagar,” sade Georgie, ”så vi kanske ses där.”
   ”Det är möjligt att jag kommer dit. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska resa.”

Det var sant också. Jag hade en båtbiljett till Koh Lanta och tänkte att jag skulle åka dit ganska snart. För, nu kände jag ingen längre på den här ön och kvällslivet dominerades av unga svenskar med buckets i händerna som skrålande drog fram och tillbaka på gatorna. Men, ville jag tro, de verkade glada och var säkert hur trevliga och avslappnade som helst.
   Jag åt en utmärkt duck curry vid havet och gick till Rolling Stoned, en rockbar, och lyssnade på ett samstämt coverband och sångaren sjöng med en både vass och hes röst. Made in Thailand sparkade igång Paradise City och det lät tungt och lätt på samma gång. Fast den här lilla byn inte var någon city precis var den ändå kanske lite av ett Paradise Town för många.
   Nästa låt var Whiskey in a Jar och framför scenen dansade svenskarna med händerna i luften och stora Chang i nävarna. Hemma hade de kanske – eftersom svensken under lång tid har varit omyndigförklarad innanför sitt eget lands gränser – frustrerat slagit ölflaskorna i huvudet på varandra i den intoleranta och repressiva krogmiljön som kännetecknar nöjeslivet därhemma.        
   På något sätt gillade jag ändå den här lilla byn, men det var kanske dags att åka vidare snart.
   Men. Så träffade jag Joanne och bestämde mig för att stanna lite till.

Vi checkade ut från Halléns femtiodollarsrum. Det var ett bra rum med en balkong som låg över en frodig trädgård där både bambun och palmerna sträckte sig mot den ständigt ljusblå himlen och där det var så behagligt tyst och lugnt att man inte ens kunde ana det nattliv som ständigt pågick bara ett kvarter från hotellet.

Nej, det gjorde vi inte. Vi stannade i några dagar till. Simbassängen låg som en oas från det tuffa gatulivet. Jag var glad över att få ligga här, för ute på gatan var det för mycket med massageflickor som ville dra dig i armen, go-go-barer med trötta men ändå pigga damer som gärna ville locka in dig i en konversation, och barer med stora videoskärmar som alltid visade engelsk ligafotboll.
   Hallèn sade: ”Det finns inte en chans att du kan åka härifrån till Phi Phi eller Koh Lanta, förutom på en dagstur. Du måste åka först till Phuket Town.”
   Vi satt fast i Patong och jag började lacka ur på det här stället.
   När vårt vårt fläskött med kokosmjölk kom in på den här restaurangen på huvudgatan där vi satt och sög på våra dyra Chang, och den här urvattnade buljongen kostade skjortan och smakade som ett urtvättat plagg, sade jag att jag började lacka ur.
   ”Jag börjar lacka ur på det här stället.”

Vi hade suttit på Halléns balkong, lyssnat in oss på den tropiska kvällen och hängt på Youtube och dissat och kreddat olika artister. Halléns favorit var Timo Räisänen och Pogues, och jag körde mina gamla godingar med Costello, Ramones och Cure med Friday I’m in love. Det var hur trevligt som helst.
   Nu suttade vi på den heta, men urvattnade kokosmjölkssoppan med ris och jag har aldrig i mitt liv testat något uslare i smakväg.
   ”Jag tror att jag har hittat en flickvän här”, sade Hallén lite pillemariskt samtidigt som han sörplade på kokosbuljongsoppan för 160 bath tallriken.
   ”Jaså?”
   ”Jodå, för häromkvällen, när du låg och sov tog jag med en brud till rummet och hon stannade kvar hela natten.”
   ”Ok. Det hade jag ingen aning om. Jag var trött och sov som en baby.”
   ”Jag tyckte hon var rätt god, det måste jag säga.”
   ”Bra för dig. ’Och Hallén tog fram sin tjugutvåtummare och sa – nu är det kört för dig?”
   ”Hahahaaa! Jag tror att jag ska träffa henne igen.”
   ”Och?”
   ”Jag tänker ta med henne till Koh Lanta.”
   ”Jag vaknade precis innan hon skulle gå och hon såg ut som en trevlig tjej.”
   ”Jag tycker det. Hon såg inte ut som en hora från Phuket precis.”
   ”Inte alls. Hon såg rätt snäll ut.”

”Jag är trött på det här stället”, sade jag. ”Det är för mycket konsumism.”
   ”Vad betyder det?”
   ”Allt här är byggt för att folk ska konsumera. Jag förstår det också – man åker hit i två veckor, klart att man vill bränna pengar. Man konsumerar för att skaffa sig upplevelser. Och det finns ett överflöd av restauranger, och det är ingen kvalitet på käket för det är få människor som kommer tillbaka och äter på samma ställe två gånger.”
   ”Det här var nog det sämsta”, sade Hallén och vi betalade och gick vidare.
   ”Vet du, här på hotellet har jag frukost som ingår i priset, men jag har inte testat det en enda gång.”
   ”Varför inte?”
   ”Vem går upp innan tio?”
   Hallén bestämde sig för att strunta i att åka till Krabi, där han hade förbokat ett hotellrum.
   ”Tänker du verkligen strunta i ett förbeställt rum som du redan har beställt och betalat?”
   ”Ja, för det var ett billigt rum.”

Vi satt på hans balkong och han tänkte då och då på sin nya flickvän och det syntes på honom för han tände den ena cigaretten efter den andra.
   ”Jag sticker imorgon”, sade jag.
   ”Ska vi inte åka till Phuket Town imorgon?
   ”Ja, självklart.” Jag bestämde mig för att åka till Phuket Town imorgon. Jag ville hänga med Hallén ännu en dag, så vi åkte till Phuket Town och kollade runt. Det fanns inget där att se som ingen av oss hade sett förut.
   Vi åkte tillbaka. Jag tog min väska och sade, ”Jag hoppas vi träffas senare”.
   Vi skakade hand och Hallén mös. Han pekade med hela långfingret, först mot mig och sedan rakt upp i luften. Han skrattade som en skolpojke inför ett sommarlovsäventyr.  
   Hallén hade ett projekt på gång.

Eftersom jag kom till Bangkok för tionde gången i mitt liv började det kännas lite grand som att komma hem igen, och det första jag gjorde var att gå till Burger King för en Whopper-meny.
   Georgie och Jo tog bussen till västkusten och då jag inte hade någon lust att sitta på en buss i sexton timmar beställde jag en flygbiljett till Phuket istället.
   Georgie sade: ”Tony, vi kommer att stanna på Phi Phi Island ett tag så vi kanske träffas där.”
   ”Tony?”
   ”Ja, vi har en kompis hemma i England som ser ut som du. Han heter Tony så vi kallar dig Tony.”
   Jag tror att jag gillar det.” Jag smakade på namnet. ”Tony…”

När planet höll på att landa i Phuket såg det nästan ut som att det skulle krascha ner i vattnet så för att slippa känna av sin flygrädsla fantiserade Tony att han var en hemlig agent på väg mot ett nytt uppdrag. Vad det här jobbet gick ut på var lite oklart eftersom han hade fått en order att genast flyga till Phuket och därifrån ta sig till Patong Beach. Där skulle han möta en kontaktperson.
   Dessa budskap kom till honom i hans drömmar och gavs av Chefen. Han hade aldrig träffat Chefen i det verkliga livet eftersom all elektronisk kommunikation hölls nere inför dessa viktiga uppdrag för att De inte skulle få reda på det verkliga arbetet som låg bakom kampen att hålla stånd mot de olika grupper av fientligt sinnade utomjordingar som ständigt försökte invadera planeten.
   Tony tog sin väska och gick ut för att vänta på minibussen. Han ställde sig vid en skylt med en överkorsad cigarett som lovade böter på 2000 bath för den som tände en cigarett. Tony tände en cigarett. Han letade efter ledtrådar. När han hade väntat på sin väska hade han räknat antalet väskor tills hans dök upp som nummer elva. Han räknade bokstäverna i Patong Beach – elva!
   Det var en ledtråd. Tony visste att han var på rätt väg.

Han såg sig om och statisterna omkring honom spelade sina roller hyfsat övertygande, men i ögonvrån såg han den ryska kvinnans förstulna blickar, och han visste att det fanns ett glapp där i själva skådespelet, men det var okay. Alla spelar vi våra spel.

Dilemmat nu var att ta reda på vilka som hotade mänsklighetens existens denna gång. I bussen till Patong Beach såg han förundrat på chaufförens långa lillfingernagel och det slog honom plötsligt – Trabajanerna! Detta arbetsamma och strävsamma släkte ute i Plejaderna som ständigt försökte lägga universum under sig hade placerat alla dessa statister runt omkring honom för att förhindra honom från att genomföra det här viktiga uppdraget. Tony smyglyssnade på sina medpassagerare – ”Jag måste tillbaka hem om några dagar men sen har jag semester i juli i två veckor”, sade mannen till höger om honom.
   Trabajaner! Definitivt trabajaner. Han måste vara en höjdare, för ingen trabajan fick annars ledigt mer en några få dagar på minst tio år.
   Framme vid Andatel Hotel drog Tony på sig de låtsastatueringar han hade blivit tillsagd att bära inför mötet med kontaktpersonen. Han hade tidigare bokat ett möte med en viss Mats Hallén. Han hade känt Hallén i många år. Inte kunde väl han vara kontaktpersonen? Receptionisten ringde ett samtal och sade i luren, ”Your friend is here”. Var hon också inblandad i komplotten? Nåja, det skulle visa sig snart.  
   Hallén kom till receptionen efter en stund. Tog det inte honom ovanligt länge? Vilka höjdare hann han kontakta i mellantiden? Men nu var Halléns reaktion det viktiga – skulle han genom sitt minspel avslöja att han visste något om konspirationen?
   ”Hahahahaa” skrattade Hallén, ”På avstånd, och utan glasögon ser dom där helt riktiga ut.”
   Ingen reaktion hittills. De gick ut och åt en Chicken rice och sedan efteråt, en Chang på en bar med happy hour.
   En kvinna kom fram och masserade Tonys rygg och han tittade på Halléns bleka ben som stack fram ur shortsen. Det såg ut som om han hade vita långkalsonger på sig.
   ”Varför har du vita långkalsonger på dig i den här värmen?”
   ”Vadå, får man inte ha det? Jag får väl se ut som jag vill?”
   Hallén spelade sina kort väl. Om han verkligen var kontaktpersonen skulle nästa fråga kunna avslöja honom.
   ”Hur kommer det sig att du har bokat ett hotell för en hel vecka här i Patong, som kanske är det vulgäraste stället i hela Sydostasien?”
   ”Jag vet inte. Men jag har redan betalat så jag kan åka härifrån när jag vill.”
   Kvinnan bakom Tony hade nu slutat knåda hans axlar och hon viskade i hans öra, ”Where you go next?”
   ”Phi Phi Islands.”  
   ”You go with me?”
   ”Jag har redan en flickvän som väntar på mig”, ljög Tony.
   ”Var?”
   ”Här. Jag måste ringa henne.”
   Det var tydligt att kvinnan var en av utomjordingarna. Men hon såg det massiva motståndet och valde, klokt nog, att avvika från sitt ursprungliga uppdrag. Tony hade genom sin blotta närvaro förintat utomjordingarnas lömska planer på världsdominans. Hon såg för en kort stund in i Tonys ögon för att bekräfta att slaget var förlorat för den här gången. Men, och det visste de båda, det skulle komma fler bataljer.

Det var ännu en gång som utomjordingarna hade hindrats från att ta över planeten. Tony hoppades att han snart skulle bli uppgraderad från Solsystemet till Den Intergalaktiska Divisionen. Det skulle innebära resor och uppdrag mellan galaxerna och Tony skrockade inför tanken på hur många flygmil han skulle få ihop på bara ett år.
   Men, nu var hotet från yttre rymden avvärjt, i alla fall tills vidare och det var bra så. Det var ett gott dagsverke.
   Nu fanns det tid för lite semester.  

Vi checkade in på Green View på en sidogata till Walking Street, som möjligen är hela världens huvudgata när det handlar om sexhandel. Portieren visade oss mitt rum. Sängen var stor som en mindre simbassäng.
   ”I den här sängen kan du ha tio flickor samtidigt”, sade Georgie.
   ”Jag är inte säker på att man får ha flickor på rummet här.”
   Av någon anledning tyckte de att det var lustigt, för både Georgie, Jo och portieren brast ut i ett gapskratt.
   Jag gick ut och åt en lammkebab och en pizzaslice och gick sedan tillbaka. Georgie och Jo bultade på dörren.
   ”Vi ska gå ut och ta en drink, vill du följa med oss?”  
   ”Det skulle vara riktigt kul, men jag är verkligen trött efter bussresan och ska bara slappa en stund och kolla på tv.”
   Jag kollade på tv i några minuter och sov sedan i sex timmar.

Klockan var kvart över tre på natten och jag gick ut för att få något att äta. När jag svängde in på Walking Street var det världens larm, musiken pumpade från de olika barerna, det var fullt med folk som vandrade fram och tillbaka och en kvinna i någon slags tajt och uppknäppt uniform iklädd hotpants och nätstrumpor stannade min väg genom att dramatiskt breda ut händerna, ”Stop – I’m the FBI!” Det såg lite kul ut och vi skrattade båda åt hennes teatraliska stil.
   Go-go-barerna körde med olika teman. På ett var hela stället fullt med damer i sjuksköterskeuniformer och på ett annat var de utklädda till lärare med pekpinnar i händerna.  
   Ett gäng med Lady boys stod framför en bar som spelade Lady Gaga på hög volym; de skakade på rumpan och svängde med sitt långa hår, och det enda som egentligen skiljde dem från alla andra hookers var att de såg extremt feminina ut, i alla fall från några meters håll.
   Jag tuggade på en smörgås från 7Eleven och tittade fascinerat på det skådespel som utspelades framför mina ögon och jag tänkte att alla borde få se detta någon gång; Walking Street är som själva koncentratet av det patriarkala samhällets strukturer, där männens värld reproducerar sig själv, natt efter natt. Och, samtidigt är detta kvinnornas arena – de tämjer männen med sex, samtidigt som de tar för sig av deras pengar.

Men nästa förmiddag, när Jo och jag gick för att äta frukost, var gatan rensopad, neonskyltarna tillfälligt släckta och det enda som syntes av nattens dekadens var en och annan hemvändande nattvandrare med en ölflaska i näven.
   ”Jag tar minibussen till Bangkok klockan ett”, sade jag mellan tuggorna på den engelska frukosten.
   ”Vi stannar en natt till här, sedan kommer vi också upp till Bangkok.”
   Vi skiljdes åt med en kram.
   ”See you later.”
   ”Yes, see you then.”          

Heno och John åkte till Chiang Mai. Prune tog bussen till Bangkok. Linda stannade kvar.
   Det var ibland ganska lätt att träffa nya människor eftersom vi endast existerade i nuet för varandra. Vi var skepp som möttes på havet och vi delade varken en historia eller en framtid.
   Men, det hände att när någon eller några åkte iväg fick jag blandade känslor – dels var jag nyfiken på vilka nya möten som låg runt hörnet, men också för att det kunde vara så illa att det nu var slut på fler roliga människor att umgås med.

Jag går söderut till nästa strand och vidare. Strandhotellen finns där med sina bomförsedda infarter med uniformerade vakter. Jag passerar swimmingpooler med solbrända kroppar som ligger och solar och jag tar bilder av stränderna och försöker se ut som om jag letar efter miljöer till nästa stora filmproduktion. På huvudvägen träffar jag en av kyparna från lyxhotellen. Han vill ha femtio bath för att köra mig tillbaka till Lonely Beach. Han är från Kambodja och om två månader flyttar han hem till Phnom Penh igen. Vi pratar om det ekonomiska läget i hans hemland.
   ”För tjugutusen dollar kan man starta en rörelse”, säger han.
   ”Jag tror att ditt land är på uppgång”, smickrar jag. ”Staten är intresserad av utländska investerare och det är inte lika byråkratiskt som i Thailand.
   ”Precis! Men det är bra att ha en kontakt som vet hur det går till där. Och jag känner restaurangbranschen.”
   ”Jag förstår. Själv kommer jag inte att satsa, men jag känner människor som kan tänkas vara intresserade. Men jag kan inte lova något.”
   Han ger mig sitt telefonnummer och kör hem mig gratis.
   Ikväll kommer han att ligga i sin säng och stirra upp i taket samtidigt som han fantiserar om framtida finansiella storprojekt.           

På Lonely Beach träffade jag hela tiden människor som hade skrapat upp ansikten, armbågar och knän när de hade försökt sig på att styra de kraftfulla scootrarna på de vindlande serpentinvägarna. Det var inte ovanligt med armar i bandage och det fanns en och annan som linkade fram på kryckor med ena benet i gips.
   Prune hade kört av vägen i en kurva. ”Jag skulle inte ha gasat så när jag såg att vägen svängde.” Hon petade på ett bandage på låret.
   ”Gör det ont?”
   ”Nej, och det är det som oroar mig. Det är infekterat och det kan vara död vävnad.”
   ”Grät du mycket?”
   ”Hahahaa! Well…”
   ”Det ser inte så stort ut.”
   ”Det är inte rakt, det är format som ett leende. Jag var hos läkaren idag och fick ett nytt bandage. Såret har blivit större. Det oroar mig.”
   Vi gick till strandfesten och tittade på eldkastarshower och folk som dansade mitt i en psykedelisk ljusshow och med rökmaskinen som spydde ut gråa tjocka moln.
   ”Vill du ha en öl?”
   ”Jag äter fortfarande antibiotika, och jag känner mig mest trött ikväll. Och imorgon åker jag tillbaka till Bangkok och sedan till Paris om tre dagar.”
   ”Ditt ben kommer att läka fint när du kommer tillbaka till kylan.”
   ”I hope so.”

Linda såg lite farlig ut i sitt svartfärgade hår, sin svarta mascara, push up-bh:n och de svarta kläderna. Jag antar att hon gillade svart. Jag hade träffat henne i Kambodja och när jag satt på Ting Tong och lyssnade på några av de proffsigaste musikerna man kan höra på Lonely Beach stod hon plötsligt några steg snett bakom mig och tittade på gitarristen som gjorde alla covers till sina egna och basisten som hade ett antal boxar framför vänsterfoten och kunde ibland få sitt instrument att låta som en synthesizer. Jag vinkade till henne och hon kom och satte sig på dynorna.
   ”Du är fortfarande skyldig mig två dollar för bläckfisken”, sade jag.
   ”Javisst, ja. Här är sextio bath.”
   ”Bra. Nu är det happy hour så jag går och hämtar en bucket.”
   Vi delade på den och sedan betalade Linda för nästa. Hon såg ut som… ja, vad heter det? Äsch – she looked like she’d been around.
   Linda berättade sin historia.
   ”Jag drev en restaurang på Koh Phangan. Men den lokala maffian tog ifrån mig allting. De lurade av mig restaurangen, och alla pengar som jag hade investerat i verksamheten.”
   ”Vad hände?”
   ”I just walked away. Det fanns inget jag kunde göra.”

När jag kommer tillbaka till hyddan upptäcker jag att jag har tappat bort nyckeln så jag försöker bända upp fönsterluckorna. När inte det fungerar tar jag en stor sten och börjar banka på låset för att bryta mig in min egen hydda. Georgie och Jo kommer förbi. ”Vad gör du?” frågar Georgie. Jag förklarar läget och Georgie går fram till en av fönsterluckorna, kör in sina flickhänder i skarven och drar till så att luckan far upp med en smäll.
   ”We want to party more”, säger hon. ”Vill du följa med?”
   ”Okay, jag ska bara ta med mig lite pengar först.” Jag kryper in genom luckan och kryper ut igen samma väg och vi går tillbaka till Ting Tong, beställer öl och spelar ett långsamt parti biljard.

Jag gick och lade mig. När jag sedan vaknade vid åttatiden satt jag på verandan och torkade efter min morgondusch. Jag såg dem komma tillbaka. Jo hade blivit av med sina flip-flops och en kille bar henne på ryggen. När de gick på träbron över den torra floden snubblade killen till mot räcket, det brast och de båda föll ner i den uttorkade flodbädden, rakt på stenarna. Jag sprang fram för att hjälpa till men de hade klarat sig med några mindre skrubbsår. Strax därefter kom Georgie gående med en man som var kanske världens minsta thailändare. Han nådde henne till midjan och hans huvud var stort som en grapefrukt, han skrattade glatt och sade hello. Georgie tog fram kameran och efter att hon hade tagit ungefär en hundra bilder på oss allihop jagade flickorna iväg de båda gentlemännen och gick och lade sig och jag träffade dem sedan inte på hela dagen.

Nästa dag är klockan halvåtta på morgonen och fönsterluckan till min bungalow slås plötsligt upp och Georgie och Jo stirrar in i hyddan med morgonpigga leende ansikten.
   ”Vi åker till Pattaya”, säger Georgie. ”Vill du hänga med.”

Inatt drömde jag om Brodd. Igen. Det är en återkommande scen där jag träffar gänget på något resmål i utlandet och den här gången är ligan samlad här på Lonely Beach. Av någon andledning har jag missat själva mötet och när jag sedan kommer ner till stranden har hälften av pojkarna åkt hem och resten ska precis betala och ge sig av. ”Typiskt”, tänker jag och sätter mig ner bland urdruckna glas och uppätna tallrikar.

Kong hade åkt tillbaka till Sihanoukville. Jag frågade honom vad han tyckte om Lonely Beach, för det var ju trots allt hans första resa utomlands.
   ”Jag saknar min familj och mitt ställe.” Men han var ändå nöjd eftersom vi hade varit runt i byn och på stranden, vi hade tittat på olika bungalows, pratat med lokala affärsidkare och Kong hade nu en ganska klar uppfattning om vilken typ av hyddor han skulle bygga som sitt nästa projekt.
   Jag träffade Ricki som precis hade spelat på Magic Garden.
   ”Det här stället har förändrats”, berättade han. ”En del restauranger har slagit igen och det har kommit nya i deras ställe. Och, det är för många människor som bara tänker på pengar.” Han skakade på huvudet. ”Men jag, jag kommer aldrig att förändras – jag kommer alltid att vara samma Ricki!” Han gick runt och tackade publiken, drack ur det sista på sin öl, tog sina kryckor och körde iväg på sin scooter med cigaretten hängande i mungipan.
  
Kicki var tillbaka från Phnom Penh. Hon hade rensat ut en del av kläderna och byggt om halva butiken till en trevlig liten bar.
   ”Jag var i Phnom Penh för mitt thai-visa. Jag var där i tre, fyra dagar medan jag väntade och jag låg på hotellrummet och tittade på filmer på tv:n. Det är mycket som är skräp.”
   ”Jag beställde mitt visum genom receptionen där jag bodde, betalade tjugo dollar och fick tillbaka passet med ett visa för två månader några timmar senare.”
   ”Va? Och du slapp åka till ambassaden?”
   ”Javisst. För det där är ett jävla bök. Ett motorcykelbud hämtade och lämnade passet.”
   Kicki såg tvivlande på mig.
   Jag uttalade det tvåstaviga nyckelordet. ”Mutor.”
   Det kom hela tiden nya människor till Lonely. De kom gående ner med sina ryggsäckar förbi Kickis bar och letade efter någonstans att bo. Efter en stund gick de upp till landsvägen igen för att leta vidare.
   ”Det är fullt överallt men jag ser inte så många människor här”, sade Kicki. ”Var är alla?”
   Heno, John och jag gick till Stone Free Bar. Det var ganska tomt här också, men det stod en gitarr och en mick på golvet och de var båda uppkopplade. Jag satte mig och körde några låtar men jag kände mig ringrostig och gav tillbaka gitarren till fransmannen som fortsatte att spela sina lugna och sövande ackord.

Jag satt och lyssnade på Ricki på Himmel Bar och Zen och de två slovenerna från Sunlord i Sihanoukville dök upp.
   ”Hey, man!” sade Zen på sitt översvallande italienska sätt, kramade om mig och kindpussarna smackade i luften. ”Come and sit with us and you will make us very happy!”
   Han kanske bara ljög, men ibland är det bättre med en trevlig lögn än en bister sanning.

Jag var tillbaka i Thailand med vänstertrafik och galna minibusschaufförer som tryckte gasen i golvet på raksträckorna. Det var Heno, John, Kong, Theresa och jag. Det hade hunnit bli mörkt när vi var framme på Lonely Beach. Kong och jag gick för att äta middag.
   Han var en ung och ambitiös affärsman, men han var också glad och ödmjuk i sitt sätt så jag ville visa honom någon ägare till en restaurang och hyddor så att han skulle förstå hur det gick till här, för det var ju också det han var ute efter.
   ”Folk här tror att jag är thailändare så de pratar med mig på thailändska, men jag måste säga till dom att jag inte förstår – speak English, säger jag hela tiden.”
   ”Vi går till Joy Cottage, jag känner ägaren lite grann och han är en trevlig kille.”
   Vi gick till Joy Cottage och ägaren kände igen mig, vi skakade hand, dunkade rygg och sade de nödvändiga inledningsfraserna:
   ”How are you?”
   ”I’m good. How are you?”
   “I’m good.”
   Jag presenterade min kompis, ”Det här är Kong och han är här för att stjäla alla dina idéer”.   
   De båda restaurangägarna synade varandra för ett ögonblick och sedan inledde de ett samarbete.
   ”Jag skickar människor varje dag till Sihanoukville”, sade Joy.
   ”Och jag skickar hela tiden folk hit till Koh Chang”, sade Kong.
   ”Bra. Vi kanske kan hjälpa varandra?”
   ”Javisst. Jag stannar kanske tre dagar.
   ”Då hinner vi prata mer.”
   Kong synade matsedeln och beställde öl och olika rätter som han var sugen på att testa och vi åt och Kong tyckte om det ena efter det andra som kom fram till bordet, så när vi skulle betala viftade han avvisande med handen, tog fram plånboken och sade, ”No no no – I’ll pay”.
   Vi gick tillbaka och Heno och John hade funnit sig tillrätta där de satt och drack öl framför tatueringssalongen där de hyrde ett rum på andra våningen. De var ett par sköna typer för de tog sig inte på så stort allvar. Och det var tur för det hade ändå inte passat dem. För det passar ingen att ta sig själv på för stort allvar.
   ”Undrar om Theresa, den norska damen, fick tag i ett rum? Sist jag såg henne letade hon fortfarande.”
   ”Jag bryr mig inte”, sade Heno. ”Hon ville inte ha nåt med oss att göra.”
   ”Jag vet. Jag satt bredvid henne i minibussen och hon verkade inte intresserad av att prata med mig. Hon klängde på den andra kvinnan som en annan lesbian, och sedan när den andra kvinnan hoppade av med sin pojkvän innan Lonely Beach satt hon där igen helt själv.”
   ”Hon kunde ha kommit med oss, för hon visste att vi känner till det här stället – jag har kommit hit i åtta år – och vi kunde ha ordnat nånstans för henne att bo.”   
   Heno tog en klunk på sin Leo och yttrade sig frispråkigt, som alltid: ”Men, hon hade sitt huvud uppkört i arslet.”

Kong hade sålt restaurangen och rummen. Shiila var från Australien och hon tog över med en vänligt inkännande hand. Jag trodde att Kong skulle vara sentimental men han verkade bara glad. Han hade bestämt sig för att följa med till Koh Chang. ”Det är första gången jag är utomlands och jag har ett nytt pass”, sade han och skrattade förväntansfullt.
   Det var full moon party i vår trädgård. Andy och Zen hade med hjälp av Emelie riggat högtalare och discjockeybås i två dagar, delat ut flyers, hängt upp ballonger och ställt fram bord och extrastolar. Det låg en stilla men tveklös doft av förväntan i luften.
   Vi sög på våra limeskal efter den första tequilan, Claas ruskade på huvudet och sade, ”Jag tror att jag såg djävulen”.
   Vi satt uppe sent den kvällen och även om jag inte precis är ett techno-freak var det en bra stämning. Vi tog in mer tequila, Claas, Klaus, Ove och jag, och Shiila kom och satte sig med en bandana runt huvudet. Hon verkade vara en trevlig dam men jag gissade att hon också kunde vara bestämd och envis om hon var på det humöret.   
   ”Hur känns det att ta över här?
   ”Det är lite nervöst, men jag tror det ska gå bra. Om tre eller fyra månader vet jag.”
   ”Du vet att Kong ska hänga med till Koh Chang?”
   ”Jag hörde talas om det. Han ska kolla på bungalows. Men sedan kommer han tillbaka till Sihanoukville. Han ska driva det här stället i två månader till så att jag hinner skaffa fram pengarna, and get started.”
   ”Ja. Och sedan har han en ny grej på gång, en femton tjugo bungalows på andra sidan vägen. Men jag tror att han vill åka och se hur det är där, på Koh Chang, och hämta hem lite idéer.” Kanske var det för att Kong ville se sig omkring så mycket som möjligt som han ikväll hade målat extrapar med ögon både i pannan och på kinderna.
   Andy hade tagit LSD och han var självlysande i sina kroppsmålningar som lyste i neon där han dansade i timmar i sanden framför högtalarna.
   Nästa dag sade Emelie, ”Jag har fått jobb här på Sunlord så jag stannar kvar ett tag”.
   ”Bra för dig! Jag gillar det här stället.”

Jag hade läst klart Pol Pots leende. Det är något med en del intellektuella. Det gäller inte bara Myrdal utan också de glasögonprydda männen i ledningen för Pol Pots regim, bland många andra. Dessa pompösa, självbelåtna typer som har låtit sina tankar och sina skolor och sina teorier stiga sig åt huvudet, tycker inte sällan att de är lite bättre än andra eftersom de analyserar hellre än de känner. Dessa mekaniska robotar borde egentligen vara lite mer ödmjuka eftersom de har mycket att vara ödmjuka för, inte minst när det handlar om att försöka presentera sig som, vad det nu innebär att vara, en människa. Vänsterintellektuella är jobbiga för de är alltid arga. Kanske hatar de sig själva för sitt dåliga omdöme. De är också arroganta hycklare; de talar oavbrutet om kollektivism och gemenskap men egentligen är de bara intresserade av sitt eget privata välbefinnande.
   Nog om detta. Vidare.

Heno såg ut som Jesus med sitt långa ljusa hår och skägget som han inte hade rakat på sex år. Han kompis John såg i sina bästa stunder ut som Alfred E. Neumann. De kom från Dublin och hade känt varandra sedan småskolan.
   En kväll satt vi i vår avslappnade trädgård till Sunlord Seagarden och de bjöd på vad de kallade ”Kitty milk” – Jameson och Bailey’s, i höga glas med massor av is. Det var hur gott som helst och det var det inte bara jag som tyckte för Johns kraftiga irländska dialekt blev mer och mer obegriplig för varje klunk. Han skakade min hand hårt och vägrade sedan släppa greppet. ”You see, now you and I are friends”, sade han och det var bland det sista som gick att förstå. Efter en stund, när han hade trillat ur de sköna liggfåtöljerna ett par gånger blev han ivägledd för att sova. Han gjorde motstånd. ”No, I don’t want to sleep”, sade han envist. När han sedan lade huvudet på kudden somnade han på fem sekunder. Heno skrattade glatt och skakade på huvudet. ”Jag tror jag går till Ritchie’s en sväng. Vill du hänga med?”

Jag gick längs stranden mot staden, kanske en timmes promenad, men på vägen hittade jag ett ställe som sålde kran-Angkor för cemti cent så det tog mig flera timmar att komma dit.
   Jag pratade med en norrman. ”Jag bor här i Kambodja tio månader om året”, sade han. ”Pensionen räcker mycket längre här.”
   Han räckte fram sin hand.
   ”Jag heter Kris. Kris som i Kristoffer.”
   Nästa dag var jag tillbaka och spelade backgammon mot en tysk dam. Hon räckte fram sin hand.
   ”Jag heter Kris. Kris som i Kristine.”
   Det var tur att jag inte var på mitt paranoida humör för då hade jag genast misstänkt en sammansvärjning. Jag betalade en dollar för två öl men jag vågade inte fråga vad barkillen hette.

Jag träffade Ove som satt med Klaus som också var från Frankfurt. ”Igår drack jag whisky”, sade Ove och tog sig åt huvudet. ”Vad gjorde du?”
   ”Jag satt på Done Right med ett gäng när det blev strömavbrott. Jag tog en gitarr och spelade där i baren i mörkret. Jag körde mina bästa låtar och sedan, i samma ögonblick som strömmen slogs på satte dom igång cd-spelaren.”