osmoala

”Jag har blivit av med min mobil”, sade Chelsey. ”Jag kan inte ringa dig så vi får skicka meddelanden.”
   ”Vad hände?”
   ”Jag glömde den vid ett pannkaksstånd och när jag gick tillbaka var den borta.”
   Hon var mitt uppe i en kurs om undervattensfilmning och hon var helt fast; hon tänkte dykning och hon pratade dykning. ”Jag dyker varje dag på förmiddagen och sedan redigerar jag dom filmer jag har tagit på eftermiddagen och då sitter jag på Deep Down. Kom dit vid sextiden så kan vi gå och ta en matbit eller nåt.”

Eftersom det hade gått tre månader sedan Chelsey och jag skiljdes åt på busstationen i Bangkok hade jag hunnit placera henne någonstans i de bakre rummen av mitt medvetande.
   Hon hade sagt, ”I´ll see you”, och eftersom jag tänkte att det inte skulle hända svarade jag, ”Yes, see you, somewhere over the rainbow”.
   Men, kanske var det just så det blev. För Koh Tao – med sina vita palmkantade stränder med pulversanden masserande fötterna, med de grönskande bergen som tornade upp sig i bakgrunden, med sin avslappnade vardagslunk och med sitt isolerade läge där den lilla ön tycktes ligga ända bort vid världens ände – var som en skatt som väntade i slutet av regnbågen.

Koh Tao, eller sköldpaddsön som den också kallas på grund av alla de sköldpaddor som syns i vattnen runt ön, hade däremot några av de sämsta vägar jag har åkt på. När jag stressade scootern uppför branterna och försökte undvika alla gropar och hål i vägen överröstades det ansträngda motorljudet endast av de oräkneliga syrsor som stundtals höll närmast öronbedövande konserter i den täta djungeln, inte bara i solnedgången utan under hela dagen.
   Jag körde norrut på den västra sidan och vägen slutade vid Dusit Bancha Resort, en lyxig hotellanläggning som låg där, självbelåtet leende åt sitt unika läge. Jag gick in där på mörkbetsade träbroar som ledde över den bergiga och kuperade terrängen, förbi restauranger och simbassänger och ner till havet som kluckade mot de stora klippor som låg utspridda i vattnet likt gigantiska stenar utslängda av en nyckfull jättes hand.
   Några hundra meter ut låg ett naturreservat, Nang Yuan Island. Det var egentligen två öar och de bands samman av en smal sträcka av den vita sanden som var typisk för de här öarna. Jag pratade med en amerikan som hette James.
   "Man skulle kunna simma ut dit.”
   "Ja, men det kostar bara hundra bath att ta en långtail. Och det är det värt för det finns en stig som leder nästan runt den vänstra ön och på toppen finns en view point där man har en bra utsikt över området.”
   ”Jag ser att det ligger bungalows där.”
   ”Ja, det finns en resort på den västra ön där man kan hyra in sig. Lite väl isolerat för min smak”, sade James eftertänksamt.
   ”Det här stället ser trevligt ut”, sade jag och nickade mot hotellet, stugorna och poolerna bakom oss.
   ”Yeah, but I think it’s out of my league.”
   Han gick efter sin thailändska fru som vinkade glatt till mig. Det var roligt att se ett par där den thailändska kvinnan var ungefär i samma ålder som sin amerikanske man.
   Jag körde tillbaka till D.D Hut där jag hyrde en rymlig bungalow. Den hade ett bra läge för det var bara ett par minuters promenad söderut till byn och lika långt norrut till Saree Beach.     

Jag köpte en flaska vatten och satte mig på verandan. Det hade flyttat in en norrman i grannhyddan. Han hette Marius och var thaiboxare. Dagen innan hade han gått en match mot en av de lokala killarna.
   ”Hur gick det?”
   ”Jag knockade honom i tredje ronden”, sade Marius och lade en påse is på en svullen högerfot som han hade sträckt ut på verandaräcket. ”Men det blev oavgjort. Man räknar poängen efter viktklass och jag vägde en fem, tio kilo mer än han.” Han visade en film av matchen som var tagen med hans mobil där Marius skoningslöst attackerade den kortare thailändaren som mest rörde sig baklänges runt i ringen.
   ”Nu ska jag vila upp mig och bara slappa ett par dagar”, sade Marius och öppnade en Chang.

   Vi tog scootrarna och körde söderut. Uppe på den högsta kullen längs kusten fanns en bar och den hette givetvis High Bar, och vi hade en vidunderlig utsikt över havet och klipporna och djungeln, och nedanför oss sträckte Shark Bay ut sig med sin smala sträcka av vitskimrande sand.
   Marius hämtade ett par öl och vi pratade om kravallerna i Bangkok förra våren där flera rödskjortor sköts ihjäl av militären på Khao San Road.
   ”Jag såg kulhålen i väggen”, sade jag.
   ”Jag var där”, sade Marius. ”Jag gick på gatan och blev rånad på min plånbok.” Han skrattade till, ”Tjuven var så fräck att han tog pengarna och gav tillbaka plånboken till mig.”
   Jag tittade på honom. Han var en bit längre än jag, vältränad och muskulös. ”Och det fanns inget du kunde göra?”
   ”Nää… det stod ett helt gäng runt mig.”

Ross kom från sydvästra England, från Devon. Vi satt på min veranda med drinkar i solnedgången och smörjde in fötterna med grön tigerbalsam mot myggorna. Ödlorna ropade, ”Gecko! Gecko!” och syrsorna började plötsligt gnida sina vingar i vad som lät som ett växande ramaskri.
   ”Tror du att dom har en ledare som bestämmer när dom ska sätta igång?” funderade Ross
   Jag hade fått nya grannar, ett medelålders tyskt par, och när de passerade nedanför min veranda passade jag på att önska ”Good evening!” men de svarade inte utan gick in till sig och stängde om sig med en smäll.
   ”Jag tror att dörren är stängd”, sade Ross med sin torra brittiska humor.

”Du och Danne gillar ju att fiska så vad är det du har i ditt akvarium, guppies och piraya?”
   Hallén skrattade rått åt min okunskap: ”Jag har inga guppies, det är för dom som har små akvarier. Jag har tusen liter.”
   ”Vad har du då?”
   ”Ciklider.”
   ”Är dom dyra?”
   ”Mellan femti och tusen spänn.”
   Det som jag tyckte var intressant med Halléns utlägg om akvariefiskar var att om man kunde få dem att föröka sig kunde man bli självförsörjande och till och med kunna sälja till akvariebutiker och på så sätt få lite tillbaka för sina utlägg.
   ”Kan man para en femtikronorsfisk med en tusenkronors?”
   ”Nej. Det är olika arter, jag tror att det finns uppåt en tiotusen arter och släkten av ciklider. Men – ” Hallén kliade sig intensivt i hårbottnen, ”jag är inte helt säker på den siffran.”
   ”Var kommer dom ifrån?”
   ”Dom flesta kommer från Taganyikasjön i Tanzania. Men dom finns i Sydamerika, och ja – dom finns över hela världen."
   Vi hällde upp nya drinkar där vi satt på min veranda och det blev mörkt på några minuter efter solnedgången och syrsorna körde igång sin kvällskonsert.  
   "Det är konstigt," sade Hallén "Danne gillar ju att fiska men så äter han inte fisk själv.”
   ”Jag är uppvuxen med fisksoppa på gädda. Farsan brukade koka upp en femtonlitersgryta och sedan fick den stå där på spisen i en tre, fyra dar. När man lyfte på locket stirrade gäddhuvudet på en, mer och mer moloket för varje dag.”

Vi hade flyttat från Bophut Beach och Free Bungalow efter två nätter. Det var kanske ett paradis men i så fall var det ett paradis för alla de pensionärer som satt där med havsutsikten på kvällarna och sakta åt sig genom de oförskämt dyra och snålt tilltagna rätter som serverades i restaurangen.
   Nu bodde vi på Lamai Beach och det var liv och rörelse med restauranger, barer, all den kvällssena shopping du kan önska och rockbarer med skickliga artister som i ett rasande tempo levererade covers på de låtar som västerlandet har växt upp med i fyrtio år.
   Samtidigt var det tyst och lugnt på T&T Bungalows, bara ett stenkast från huvudgatan, och Hallén och jag hade varsitt rum för tvåhundrafemtio bath natten, och sedan gick priserna upp till fyrahundra för ett riktigt stort rum med kylskåp. Ville du ha AC och TV till det och tvåmeterhöga fönster ut mot gångstigen med den gröna djungelväxtligheten gick det på åttahundra bath.
   Jag rekommenderar det här stället för ett par veckors semester. Hör ni det – Lotta och Magnus Karlsson?    
   Scott kom förbi. Han var från Melbourne och han såg farlig ut med sina halv sleeves som löpte upp från knogarna och den där mohikanfrisyren som gav honom en offensivt utmanande  look. Men när han skrattade såg han ut som den trevlige killen i en serietidning i fyrfärg. Han hämtade sin nya gitarr, gav den till mig och sade att han skulle komma tillbaka om en timme.
   ”Den är stämd i A och inte i E, precis som Jimi Hendrix brukade stämma”, sade han. Jag satt där på verandan och spelade ett par låtar och Hallén reste sig och sade, ”Nej, nu orkar jag inte lyssna på ditt gitarrklinkande längre”, och han gick till sin veranda och körde igång mobilen med Timo Räisänen som sjöng Didn’t we almost have it all?
   Och jag som nyss innan hade gett Hallén en hel dosa med Knox ur mitt sinande förråd.
   Jag gick in, stängde dörren till hyddan och satt där en timme och spelade och sjöng och det var som att träffa sina gamla kamrater igen som man inte har sett på länge – jag spelade Rocelyn, Friday Night, Crazy World, Underneath the Mango Tree, Killer Man Blues, Dimmornas bro, American Style och I bergen.
   Efteråt var jag lycklig och svettig. Hallén knackade på dörren och jag sade, ”Jag har ett alternativt slut på din låt med Räisänen, och jag sjöng:
   ”Didn’t  we almost have it all? – No, fuck off!”
   Hallén tyckte inte alls att det var lika roligt som jag tyckte att det var.
   Vi gick till Sham Rock och satt där med Chang framför oss och med armarna i luften när de lokala artisterna gjorde sina framträdanden.
   ”Det här är bra.”
   ”Det här är riktigt bra.”
   Hör och häpna - vi var överens för en gångs skull, Hallén och jag.

Plötsligt en dag flyttade det in ett helt gäng med italienare som våra grannar. De var alla män och de såg ut som mussolinifascsister allihop och de skrek och viftade med armarna i luften.
   ”Dom där kommer från någon bergsby”, sade Hallén.
   ”En isolerad by med max femhundra invånare.”
   Det var som en scen ur en fars på en friluftsteater i Helsingborg, för det sprang in gubbar genom olika dörrar samtidigt som det sprang ut nya, och volymen på dialogen var till för att ingen som bodde i den här, hittills lugna, bungalowbyn skulle missa en enda replik.
   Det vänliga tyska paret gick förbi och de hälsade, glatt som alltid, och Hallén sade: ”Welcome to Italy.”

Nästa dag skulle Hallén åka tillbaka till Sverige. Vi hade haft en hel del kul kvällar ihop.
   ”Nu är det slut på sötebrödsdagarna?”
   ”Jag fattar inte hur fort det har gått”, sade Hallén.
   ”Nej, hemma är en vecka som tio dar och här är den som två dar.” Det var lika bra att han åkte för plötsligt gav han mig en släng av hemlängtan.
   Vi skiljdes åt med en manlig handskakning och jag tog den snabba katamaranen till Koh Tao.

När jag gick in på Southern Resort för att titta på den svenska skolan stötte jag ihop med Danne och Maria. Jag visste att de var här på Koh Lanta men inte vilket av de hundratals hotell de bodde på längs den långa västkusten. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Min kompis – jag vill inte avslöja hans riktiga namn men vi kan kalla honom Mats Hallén – hade bokat in sig på Dream Team Beach Resort längst ner i söder, långt borta från allting. Jag tyckte att vi hade ett bra team här på Long Beach, det var Steve och KC, Annie från Holland, Ole från Köpenhamn och Tod och de andra lokala killarna som skötte Freedom Bar som var mitt stamställe här på Riviera där jag hyrde ett rum som var stort nog att spela fotboll i, och jag retade Hallén lite lätt: ”Jag vet varför det heter Dream Team – för där borta kan du bara drömma om teamet.”
   Han hade bränt sig på den fyratimmarlånga båtresan från Phuket, rödfärgen slutade där linnet tog vid, han hade märken efter solglasögonen och när han tog av sig klockan var han helt vit under armbandet.
   ”Vad är klockan?” sade jag och pekade på hans handled. ”Det ser ut som att hon var kvart över tre när du blev solbränd.”
   Vi tog min scooter och åkte runt och det var en trevlig ö, och du kunde på en timme köra från norr till söder. Vi stannade till vid Corner Restaurant uppe vid piren och åt en suverän hamburgare med pommes och sallad, och åkte och hälsade på Danne där han bodde vid familjestranden.
   Han bjöd på kalla drycker ur kylskåpet. Hallén hällde försiktigt upp en Chang i ett glas och Danne sade, ”Jag tycker du ser lite shaky ut idag”. Maria synade Halléns infekterade mosquitobett som spred sig som röda blemmor kring fötterna. ”Det där ser ju ruttet ut”, sade jag men det var ingen som hade någon replik på den kommentaren. Och, det tog faktiskt bara ett par dagar och sedan var Halléns fötter friska igen, förutom de svullna anklarna som kom av några kvällars ölande på Freedom Bar.
   Kvällen innan hade vi suttit på min altan och värmt upp och Hallén spelade upp en låt på sin mobil som hade ett ovanligt högt och distinkt ljud på högtalaren. Det var en låt jag inte hade hört innan. Det lät rått och vasst och vresigt.
   ”Dom här grabbarna jobbar inte på arbetsförmedlingen annars, va?”  
   ”Näe, knappast.”
   ”Det var som med bröderna Gallagher – dom gick och stämplade och sedan, kanske ett och ett halvt år senare var de goda för en hundra miljoner var.”
   ”Det här är Guns n´ Roses. När dom började var det ingen som ville ha med dom att göra för dom var så stökiga… men sen var det en kvinna, kanske fyrtio, fyrtiofem på något skivbolag som bestämde sig för att ge dom en chans.” Hallén höjde armen rakt snett uppåt och framåt i den karaktäristiska gesten som han kunde få för sig att demonstrera efter ett par öl och jag sade: ”Hallén säger - ´och såhär högt kan jag hoppa´.”

Hallén tog flyget till Koh Samui och jag stannade kvar en dag till. Jag satt utanför butiken vid landsvägen tillsammans med Steve och en kvinna parkerade sin scooter utanför butiken. Det var Sheela som jag hade träffat i Kambodja, hon som skulle köpa Kongs restaurang på Otres Beach. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Vi tog mopparna och körde iväg och åt lunch på Mama’s Restaurant. Sheela klagade lite för att hon inte fick krossade nötter på sin pad thai men annars var hon på gott humör.
   ”Jag åker tillbaka till Sihanoukville om en vecka”, sade hon och snurrade stekta nudlar på sin gaffel. ”Sedan reser jag hem i tre månader för att skaffa fram pengar till restaurangen.”
   ”Australia?”
   ”No, Switzerland.”
   ”Oh, I thought… never mind.”
   ”What?”
   ”You have an Australian accent.”
   ”I’ve been doing a lot of travelling.”
   Eftersom hon med sitt bestämda sätt verkade vara lite av en affärskvinna och som i likhet med Joanne visste vad hon ville och kanske räknade med en viss profit på sina egna insatser förvånade det mig lite när hon berättade att hon hade varit tillbaka i Phnom Penh där hon arbetade frivilligt i ett fosterhem med HIV-sjuka barn. ”Det är jättehärliga ungar”, sade hon.
   ”Hur gamla är dom?”
   ”Dom yngsta är bara ett par år och dom äldsta är sexton.”
   ”It breaks your heart…”
   ”Yes.” Hon blev tyst ett ögonblick. ”Yes, it does.”

På kvällen kom hon med sin scooter ner till Riviera och vi körde upp till huvudgatan och köpte sprit, cola och is. Steve och KC satt där vid bordet utanför. Jag bjöd hem dem och de kom efter en stund och vi satt där i kvällen med myggspiraler kring fötterna och KC berättade att han nyss hade kommit tillbaka från ett statistjobb någon mil norr om Phuket. Han hade redan berättat den här historien minst två gånger för Steve och mig och nu vände han sig till Sheela. Han skrattade så att den vita mustaschen hoppade, pillemariskt som en amatörtrollkarl som ska visa upp ett nytt trick.
   ”Det är en storfilm som handlar om tsunamikatastrofen, med Evan McGregor i huvudrollen.” Nu njöt han i fulla drag av Sheelas totala uppmärksamhet. ”Dom sminkade oss så att vi skulle se sårade och mörbultade ut och dom sa till oss att inte titta in i kameran för nu filmar dom från helikoptern – och jag stod där och viftade och skrek, ´kom och hjälp oss – ta oss härifrån!” KC skakade av skratt. ”Men jag tror inte att det där kom med.”
   På kvällen gick Sheela och jag till Freedom Bar, drack buckets och hängde på de sköna dynorna medan havet slog in några meter från oss. Tod och hans vänner från baren kom och satte sig och Ole dök upp. Han hade på sig solglasögon och keps. ”Ibland är mina ögon väldigt känsliga för ljuset”, sade han.
   ”Vad är problemet?”
   ”Jag är döende i AIDS. Jag vet inte hur länge jag har kvar.”
   Till utseendet liknade han den onde terminatorn i T2. Och det var något med hans blick. Som att han hade sett döden i vitögat och levde nu utan att kräva något av den tid han hade kvar. Det fanns där en vänlig resignation, som om han hade insett det som vi alla någon gång kommer att inse, det som på 1600-talet i den barocka epoken var en daglig hälsningsfras mellan vänner, nämligen ”memento mori” – glöm inte att du ska dö.

Jag trivdes bra på Riviera Resort, speciellt med tanke på hur jag hade bott på Phi Phi Island.  
   Där betalade jag sexhundra bath natten och det var ett kyffe. Jag skämdes varje gång jag gick in i rummet för det kändes så nervärderande – sängen var en knölig madrass som kunde ha utgjort en topografisk karta över Kreta, fönstret ledde ut mot hallen och klockan fyra på morgonen brukade jag bli väckt av hemrumlande fulla engelsmän som bultade på dörrarna och skrek gutturala klyschor.
   En natt bankade det på min dörr och jag fick följa med en packad engelsk ung dam in på hennes rum för att vakta över hennes ännu fullare kompis som låg på golvet, nerspydd i sidostupa ställning för att inte drunkna i sitt eget kräk.
   Här, på Riviera, betalade jag sjuhundra; jag hade tillgång till poolen, till stranden och till restaurangen som drevs av muslimer; de kunde inte servera öl så de hade ett fiffigt arrangemang med Freedom Bar som låg granne – om du ville ha något starkare att dricka än cola hämtades det därifrån.
   Det var för övrigt ganska många muslimer som drev näringsställen här i Koh Lanta, för nu befann vi oss i södra Thailand och böneutroparen brukade köra igång i solnedgången, men det var på olika tider varje kväll.
   ”Det är olika tider varje kväll”, hade Hallén sagt.
   ”Jag tror inte att han kan hejda sig. Han går och väntar och väntar och sedan kan han inte vänta längre – till slut springer han fram till micken för han kan inte hålla sig längre.”

Annie hade rest till Bangkok för att flyga till Amsterdam men alla andra stannade kvar. Nästa dag tog jag minibussen till Surathani, båten över till Koh Samui, hoppade av taxiflaket på Bophut beach och gick ner till Free Bungalow.
   Hallén satt där i restaurangen med en öl framför sig och tittade ut över havet.

Första gången jag träffade Joanne var på båten från Phi Phi Islands. Jag bytte några ord med henne där hon satt på soldäcket.
   ”Jag kommer från Kanada. På västra sidan. Alberta. Det är kallt där nu.”
   ”Jag vet vad du menar.” Jag ursäktade mig och gick ner till stolarna under däck och sov en stund.
   Andra gången satt hon på en barstol vid en av strandserveringarna och åt en baguette. Jag tog en ananasshake. Vi kallpratade en stund och jag sade att det var trevligt att träffas och att jag skulle gå och äta lunch.  
   ”Alberta, I hope to see you again.”
   Hon sträckte fram handen, ”My name is Joanne. What’s yours?”
   Jag gick min väg. Det där var ingen riktig muntergök precis.
   Tredje gången kom jag ut på morgonen och mötte henne på gatan precis utanför mitt usla hotellrum.
   Jag ska gå och äta frukost”, sade jag.
   ”Jag också.”
   Vi gick och åt frukost. Nu hade jag tid att studera henne. Hon var en attraktiv dam i sina bästa år.
   För kvinnor innebär det någonstans mellan tjuguåtta och sextifyra. Då har de hunnit lämna ungdomens arrogans med vad det innebär av att veta och kunna bäst, något som är en kvarleva från barndomens omnipotenta period – och samtidigt har de fortfarande tillräckligt med juice för att kunna leva ett fullödigt liv, vad nu det också innebär.
   Jag gissade att hon närmade sig mot de fyrtio; hon hade ingen fast pojkvän; hon engagerade sig i sitt arbete, och hon hade inga barn – något som fick henne ibland att undra om hon inte hade missat någonting.
   När hon log fick hon ett lite bistert drag kring munnen, leendet fick inte kontakt med ögonen och jag visste inte vad det där uttrycket innebar just här och nu. Jag var inte särskilt attraherad av det formella och opersonliga i hennes sätt när hon värderande fäste sin blick i min. Men, som vanligt ville jag gärna veta vad det var som fick henne att ticka.
   Våra omeletter och lattes kom in och Joanne fortsatte att med jämna mellanrum kolla av sin mobil. Hon sade:
   ”Jag driver en restaurang hemma med hundra anställda.”
   ”Det är mycket personal. Hur många platser har ni?”
   ”På vintern är det tvåhundra platser. På sommaren, trehundrafemti platser.”
   Det lät fortfarande som ganska mycket personal, men vad vet jag om restaurangbranschen?
   Vi tuggade på maten och drack av kaffet. Joanne berättade att de omsatte sju miljoner kanadensiska dollar. Hon fortsatte:
   ”Jag har tagit ledigt en månad och har nu varit iväg i två veckor, och jag har inte en enda gång varit i kontakt med restaurangen. Men imorse messade jag till managern som sköter stället medan jag är borta, med orden: ´Jag tänker bara på restaurangen, hur går det?´ Men han har inte svarat än.”
   Det var en god latte, och det kanske Joanne också tyckte för hon pratade vidare – ”I Chiang Mai träffade jag ett par från staterna, och sedan var hon tvungen att resa tillbaka i förväg, men för två dagar sedan träffade jag honom här i Phi Phi. Är det inte otroligt?”
   ”Jo. Det händer mig också hela tiden. Det är faktiskt lite konstigt. Jag vet att människor som reser ofta reser till samma platser, men det är så mycket som måste stämma, för det finns så många olika platser att välja på – platsen, men också att man går på samma gata vid samma tidpunkt.”
   ”Ja, det är inte bara platsen, utan också när man går på den där gatan.”
   Eftersom hon med sin lite kalkylerande blick förmodligen inte var benägen att lyssna på så mycket skitsnack drog jag till med det första skitsnack jag kom på:
   ”Det är kanske så att människor som känner varandra dras till varandra. Det är som telepati.
   ”Yeah.”
   ”Köpte du det?”
   ”Förlåt?”
   ”Köpte du det jag sa?”
   ”Nej.”
   ”Så, du tänkte – ´låt den här killen prata´?”
   ”Oh yeah. That’s right.” Hon log, lite snett.
   Men, när vi sedan på eftermiddagen var på väg till dykbåtarna skrattade hon till över något som vi pratade om. Kanske hade hon varit i kontakt med sin manager.
   Vi åkte ut med båten, vi var arton personer på en halvdagsutflykt och Joanne och jag satt i aktern på övre däck och runtomkring oss var det öar och klippor och jag sade att det här liknar ingenting annat som jag någonsin har sett förut och Joanne höll med. Hon var mer avslappnad nu, men hon såg fortfarande ut som att hon inte tog skitsnack från någon. Så, jag sade:
   ”Tänk att du är uppe på den där klippan”, jag pekade, ”och det är skurkar med vapen som är efter dig. Skulle du då hoppa ner i vattnet hellre än att bli skjuten?”
   ”Jag skulle hoppa”, sa hon utan att röra en min. ”För då hade jag en chans att överleva.”
   ”Så, du är en bra simmare?”
   ”Ja.”
   Vi stannade till vid det första ankringsstället, som var Monkey Beach, en liten strand där det var utmärkt att dyka ner några meter under vattenytan och titta på färgrandiga fiskar, och där synligheten under vattnet med hjälp av en mask var minst tio meter.
   Alla fick välja mellan att ta en longtail, en kajak, eller att simma bort till den lilla stranden som låg en femtio meter bort.
   ”Jag simmar”, sade Joanne, hoppade i vattnet och jag hoppade efter. Hon crawlade som om hon hade gjort det förut och kanske trodde hon att det handlade om en tävling mellan oss för hon vann med ganska många meter.
   Jag ska ta dig nästa gång.
   När vi simmade tillbaka till båten såg jag till att vi låg jämsides, samtidigt passade jag på att då och då dyka ner till klipporna några meter under ytan och titta på de färgglada fiskstim som lojt rörde sig i grupper både uppe vid vattenytan och nere vid korallerna.

Vi hade mycket att göra den här eftermiddagen; vi ankrade till och hoppade från det översta däcket på båten; jag dök och det var lätt för här var vattnet som klarast, och om du tog på dig en mask var det kanske upp till en femton, kanske sjutton meters synlighet och korallreven bredde ut sig där du gick ner och stora stim av fiskar, catfish, cattlefish, tigerfish, okända ljusblåskimrande firrar och de på botten simmande sjöormarna, en del av dem kunde tydligen vara giftiga, simmade där under dig, och runtomkring dig. Du tog ett djupt andetag och sparkade ner dig med fenor på fötterna och du kunde på en djupandning dyka ner en fem sex meter, men du kunde ändå bara ana den artrikedom som levde där i djupen.    
   Vi åkte vidare och när vi sedan ankrade igen delade vi på en kajak och paddlade in mellan canyons av lodräta klippor på alla sidor och Joanne skrattade nu som en skolflicka och vi var samstämmiga med våra åror och jag hejade på, ”Nu åker vi som en speed boat” och vi paddlade förbi alla andra där vi gled fram mellan de höga klipporna som avslöjade grottor som tidvattnet hade grävt fram i de kalkrika bergsmassiven.
   När vi sedan paddlade tillbaka gick det snabbt för nu hade vi hittat rytmen. Vi klev ombord och Joanne frågade, ”Vill du ha en öl?” Hon hämtade två iskalla Chang och hon skrattade, liksom lättat, och hennes ögon var med i hennes glada smil, och hon tog bilder på allt och ingenting, och det var roligt att hon äntligen, om än kanske tillfälligt, hade lämnat sitt bistra leende bakom sig.

Vi ankrade upp och åkte runt den här ön och landade i närheten av där The Beach spelades in.
   Vi simmade iland och gick barfota längs finkorniga sandstigar till andra sidan av den lilla bukten och jag höll nästan andan när jag klev ut i sanden, för jag hade läst boken och sett filmen… och här var det! Det var lite häftigt, faktiskt, och det störde mig inte alls att det var hundratals personer här på denna plats just nu, för jag kände igen mig – det var just här som…

När vi landade tillbaka i hemmahamnen med våra rödbrända näsor som redan började svida sade jag att jag skulle vara på Rolling Stoned vid tio för då kickade bandet igång och Joanne sade att hon kanske skulle komma då.
   Men hon kom aldrig. Och fast hon hade piercat sin navel var kanske detta ändå inte riktigt hennes stil.
   Och kanske inte jag heller.
   Men, jag hoppades att hon skulle behålla sitt glada, thailändskt vänliga leende i alla fall ett litet tag till.