osmoala

”Jag har blivit av med min mobil”, sade Chelsey. ”Jag kan inte ringa dig så vi får skicka meddelanden.”
   ”Vad hände?”
   ”Jag glömde den vid ett pannkaksstånd och när jag gick tillbaka var den borta.”
   Hon var mitt uppe i en kurs om undervattensfilmning och hon var helt fast; hon tänkte dykning och hon pratade dykning. ”Jag dyker varje dag på förmiddagen och sedan redigerar jag dom filmer jag har tagit på eftermiddagen och då sitter jag på Deep Down. Kom dit vid sextiden så kan vi gå och ta en matbit eller nåt.”

Eftersom det hade gått tre månader sedan Chelsey och jag skiljdes åt på busstationen i Bangkok hade jag hunnit placera henne någonstans i de bakre rummen av mitt medvetande.
   Hon hade sagt, ”I´ll see you”, och eftersom jag tänkte att det inte skulle hända svarade jag, ”Yes, see you, somewhere over the rainbow”.
   Men, kanske var det just så det blev. För Koh Tao – med sina vita palmkantade stränder med pulversanden masserande fötterna, med de grönskande bergen som tornade upp sig i bakgrunden, med sin avslappnade vardagslunk och med sitt isolerade läge där den lilla ön tycktes ligga ända bort vid världens ände – var som en skatt som väntade i slutet av regnbågen.

Koh Tao, eller sköldpaddsön som den också kallas på grund av alla de sköldpaddor som syns i vattnen runt ön, hade däremot några av de sämsta vägar jag har åkt på. När jag stressade scootern uppför branterna och försökte undvika alla gropar och hål i vägen överröstades det ansträngda motorljudet endast av de oräkneliga syrsor som stundtals höll närmast öronbedövande konserter i den täta djungeln, inte bara i solnedgången utan under hela dagen.
   Jag körde norrut på den västra sidan och vägen slutade vid Dusit Bancha Resort, en lyxig hotellanläggning som låg där, självbelåtet leende åt sitt unika läge. Jag gick in där på mörkbetsade träbroar som ledde över den bergiga och kuperade terrängen, förbi restauranger och simbassänger och ner till havet som kluckade mot de stora klippor som låg utspridda i vattnet likt gigantiska stenar utslängda av en nyckfull jättes hand.
   Några hundra meter ut låg ett naturreservat, Nang Yuan Island. Det var egentligen två öar och de bands samman av en smal sträcka av den vita sanden som var typisk för de här öarna. Jag pratade med en amerikan som hette James.
   "Man skulle kunna simma ut dit.”
   "Ja, men det kostar bara hundra bath att ta en långtail. Och det är det värt för det finns en stig som leder nästan runt den vänstra ön och på toppen finns en view point där man har en bra utsikt över området.”
   ”Jag ser att det ligger bungalows där.”
   ”Ja, det finns en resort på den västra ön där man kan hyra in sig. Lite väl isolerat för min smak”, sade James eftertänksamt.
   ”Det här stället ser trevligt ut”, sade jag och nickade mot hotellet, stugorna och poolerna bakom oss.
   ”Yeah, but I think it’s out of my league.”
   Han gick efter sin thailändska fru som vinkade glatt till mig. Det var roligt att se ett par där den thailändska kvinnan var ungefär i samma ålder som sin amerikanske man.
   Jag körde tillbaka till D.D Hut där jag hyrde en rymlig bungalow. Den hade ett bra läge för det var bara ett par minuters promenad söderut till byn och lika långt norrut till Saree Beach.     

Jag köpte en flaska vatten och satte mig på verandan. Det hade flyttat in en norrman i grannhyddan. Han hette Marius och var thaiboxare. Dagen innan hade han gått en match mot en av de lokala killarna.
   ”Hur gick det?”
   ”Jag knockade honom i tredje ronden”, sade Marius och lade en påse is på en svullen högerfot som han hade sträckt ut på verandaräcket. ”Men det blev oavgjort. Man räknar poängen efter viktklass och jag vägde en fem, tio kilo mer än han.” Han visade en film av matchen som var tagen med hans mobil där Marius skoningslöst attackerade den kortare thailändaren som mest rörde sig baklänges runt i ringen.
   ”Nu ska jag vila upp mig och bara slappa ett par dagar”, sade Marius och öppnade en Chang.

   Vi tog scootrarna och körde söderut. Uppe på den högsta kullen längs kusten fanns en bar och den hette givetvis High Bar, och vi hade en vidunderlig utsikt över havet och klipporna och djungeln, och nedanför oss sträckte Shark Bay ut sig med sin smala sträcka av vitskimrande sand.
   Marius hämtade ett par öl och vi pratade om kravallerna i Bangkok förra våren där flera rödskjortor sköts ihjäl av militären på Khao San Road.
   ”Jag såg kulhålen i väggen”, sade jag.
   ”Jag var där”, sade Marius. ”Jag gick på gatan och blev rånad på min plånbok.” Han skrattade till, ”Tjuven var så fräck att han tog pengarna och gav tillbaka plånboken till mig.”
   Jag tittade på honom. Han var en bit längre än jag, vältränad och muskulös. ”Och det fanns inget du kunde göra?”
   ”Nää… det stod ett helt gäng runt mig.”

Ross kom från sydvästra England, från Devon. Vi satt på min veranda med drinkar i solnedgången och smörjde in fötterna med grön tigerbalsam mot myggorna. Ödlorna ropade, ”Gecko! Gecko!” och syrsorna började plötsligt gnida sina vingar i vad som lät som ett växande ramaskri.
   ”Tror du att dom har en ledare som bestämmer när dom ska sätta igång?” funderade Ross
   Jag hade fått nya grannar, ett medelålders tyskt par, och när de passerade nedanför min veranda passade jag på att önska ”Good evening!” men de svarade inte utan gick in till sig och stängde om sig med en smäll.
   ”Jag tror att dörren är stängd”, sade Ross med sin torra brittiska humor.

”Du och Danne gillar ju att fiska så vad är det du har i ditt akvarium, guppies och piraya?”
   Hallén skrattade rått åt min okunskap: ”Jag har inga guppies, det är för dom som har små akvarier. Jag har tusen liter.”
   ”Vad har du då?”
   ”Ciklider.”
   ”Är dom dyra?”
   ”Mellan femti och tusen spänn.”
   Det som jag tyckte var intressant med Halléns utlägg om akvariefiskar var att om man kunde få dem att föröka sig kunde man bli självförsörjande och till och med kunna sälja till akvariebutiker och på så sätt få lite tillbaka för sina utlägg.
   ”Kan man para en femtikronorsfisk med en tusenkronors?”
   ”Nej. Det är olika arter, jag tror att det finns uppåt en tiotusen arter och släkten av ciklider. Men – ” Hallén kliade sig intensivt i hårbottnen, ”jag är inte helt säker på den siffran.”
   ”Var kommer dom ifrån?”
   ”Dom flesta kommer från Taganyikasjön i Tanzania. Men dom finns i Sydamerika, och ja – dom finns över hela världen."
   Vi hällde upp nya drinkar där vi satt på min veranda och det blev mörkt på några minuter efter solnedgången och syrsorna körde igång sin kvällskonsert.  
   "Det är konstigt," sade Hallén "Danne gillar ju att fiska men så äter han inte fisk själv.”
   ”Jag är uppvuxen med fisksoppa på gädda. Farsan brukade koka upp en femtonlitersgryta och sedan fick den stå där på spisen i en tre, fyra dar. När man lyfte på locket stirrade gäddhuvudet på en, mer och mer moloket för varje dag.”

Vi hade flyttat från Bophut Beach och Free Bungalow efter två nätter. Det var kanske ett paradis men i så fall var det ett paradis för alla de pensionärer som satt där med havsutsikten på kvällarna och sakta åt sig genom de oförskämt dyra och snålt tilltagna rätter som serverades i restaurangen.
   Nu bodde vi på Lamai Beach och det var liv och rörelse med restauranger, barer, all den kvällssena shopping du kan önska och rockbarer med skickliga artister som i ett rasande tempo levererade covers på de låtar som västerlandet har växt upp med i fyrtio år.
   Samtidigt var det tyst och lugnt på T&T Bungalows, bara ett stenkast från huvudgatan, och Hallén och jag hade varsitt rum för tvåhundrafemtio bath natten, och sedan gick priserna upp till fyrahundra för ett riktigt stort rum med kylskåp. Ville du ha AC och TV till det och tvåmeterhöga fönster ut mot gångstigen med den gröna djungelväxtligheten gick det på åttahundra bath.
   Jag rekommenderar det här stället för ett par veckors semester. Hör ni det – Lotta och Magnus Karlsson?    
   Scott kom förbi. Han var från Melbourne och han såg farlig ut med sina halv sleeves som löpte upp från knogarna och den där mohikanfrisyren som gav honom en offensivt utmanande  look. Men när han skrattade såg han ut som den trevlige killen i en serietidning i fyrfärg. Han hämtade sin nya gitarr, gav den till mig och sade att han skulle komma tillbaka om en timme.
   ”Den är stämd i A och inte i E, precis som Jimi Hendrix brukade stämma”, sade han. Jag satt där på verandan och spelade ett par låtar och Hallén reste sig och sade, ”Nej, nu orkar jag inte lyssna på ditt gitarrklinkande längre”, och han gick till sin veranda och körde igång mobilen med Timo Räisänen som sjöng Didn’t we almost have it all?
   Och jag som nyss innan hade gett Hallén en hel dosa med Knox ur mitt sinande förråd.
   Jag gick in, stängde dörren till hyddan och satt där en timme och spelade och sjöng och det var som att träffa sina gamla kamrater igen som man inte har sett på länge – jag spelade Rocelyn, Friday Night, Crazy World, Underneath the Mango Tree, Killer Man Blues, Dimmornas bro, American Style och I bergen.
   Efteråt var jag lycklig och svettig. Hallén knackade på dörren och jag sade, ”Jag har ett alternativt slut på din låt med Räisänen, och jag sjöng:
   ”Didn’t  we almost have it all? – No, fuck off!”
   Hallén tyckte inte alls att det var lika roligt som jag tyckte att det var.
   Vi gick till Sham Rock och satt där med Chang framför oss och med armarna i luften när de lokala artisterna gjorde sina framträdanden.
   ”Det här är bra.”
   ”Det här är riktigt bra.”
   Hör och häpna - vi var överens för en gångs skull, Hallén och jag.

Plötsligt en dag flyttade det in ett helt gäng med italienare som våra grannar. De var alla män och de såg ut som mussolinifascsister allihop och de skrek och viftade med armarna i luften.
   ”Dom där kommer från någon bergsby”, sade Hallén.
   ”En isolerad by med max femhundra invånare.”
   Det var som en scen ur en fars på en friluftsteater i Helsingborg, för det sprang in gubbar genom olika dörrar samtidigt som det sprang ut nya, och volymen på dialogen var till för att ingen som bodde i den här, hittills lugna, bungalowbyn skulle missa en enda replik.
   Det vänliga tyska paret gick förbi och de hälsade, glatt som alltid, och Hallén sade: ”Welcome to Italy.”

Nästa dag skulle Hallén åka tillbaka till Sverige. Vi hade haft en hel del kul kvällar ihop.
   ”Nu är det slut på sötebrödsdagarna?”
   ”Jag fattar inte hur fort det har gått”, sade Hallén.
   ”Nej, hemma är en vecka som tio dar och här är den som två dar.” Det var lika bra att han åkte för plötsligt gav han mig en släng av hemlängtan.
   Vi skiljdes åt med en manlig handskakning och jag tog den snabba katamaranen till Koh Tao.