osmoala

Jag tog moppen till Bang Bao som var en liten shopping-stad med en pir som sträckte ut sig nära en kilometer ut i bukten, och slutade med en fyr längst ut. Det var märkligt att köra ut på den smala piren som kantades av hundratals butiker och fiskerestauranger, och där flanörer, skootrar, hundar och katter väjde för varandra. Det här skulle aldrig få fungera hemma, tänkte jag präktigt.
Jag satte mig på en restaurang som låg på vattnet och beställde en Mixed Seafood Salad. Plötsligt kände jag mig yr. Händerna darrade. Vad var det för fel? Jag sköljde ner en tesked salt med en klunk Pepsi och det rättade snabbt till sig. Maten kom in och den var inte att leka med.
   Det här var ett lite halvdyrt ställe, så notan gick, inklusive dricks, på 45 kronor.
   Jag körde ner till Bang Kao-stranden och den var lugnet självt. Men det var kanske bättre att stanna kvar på Lonely Beach när man reste ensam, som jag.

I morse - efter min promenad en bit på landsvägen och tillbaka, där jag hade funderat på möjligheten att faktiskt gå hela vägen till Bang Bao, ändrade jag mig angående sådana tokerier; det fanns ingen väggren och bilarna var inte vana vid att väja för fotgängare för alla körde något slags motorfordon - gick jag över till frukostbuffén på ett av de exklusivare hotellen på stranden och Gorin och Patrick satt redan där. Det var en bra buffé och det var gott att få smaska på musli och toast, äggröra med korvar och skinka, juicer och det starka kaffet som jag drack två koppar av, för jag hade inte druckit kaffe på över tre veckor.
   Gorin reste till Long Beach, Patrick gick ner till stranden, Ann planerade för kvällens spelning och jag tog alltså en moppetur, där jag försökte anpassa mig till trafikrytmen med bilisterna som dödsföraktande kastade sig in i hårnålskurvorna som om det gällde en tävling med höga insatser.

Dagarna gled fram lika obehindrat som svetten rann nerför min rygg. Jag gjorde mina strövtåg och simturer och drack litervis med vatten på dagarna, för ölen funkade inte riktigt i värmen. Eller, ja, de funkade för bra.
   Jag gick hem från stranden och tog en siesta. När jag sedan vaknade hade Patrick ställt sin gitarr utanför min dörr. Det var hyggligt av honom och jag övade lite. Uppe på huvudgatan köpte jag några tunna skjortor och vatten och gick sedan hem igen. Jag hade träffat så mycket människor den senaste tiden att det var bra att bara gå och lägga sig tidigt och sova.

Daniel skulle resa upp till Bangkok nästa dag. ”Det är en jävla stad”, sa han. ”Den slukar dig fullständigt.” Han åkte på en dykutflykt och jag undrade om jag skulle ångra att jag inte tog ett certifikat när jag ändå var här.

Det var något speciellt med en del tyskars monotont robotmässiga röster. Det var kanske det mekaniska staplandet av verben i slutet av meningarna, man fick vänta en evig tid på att få reda på vad det var som faktiskt hände. Jag lånade eld av en tysk kvinna. ”Jag glömde tändaren i hyddan”, sa jag. ”Jaa, you forget zzingz”, sa hon entonigt.
   Skjut mig om du måste, men plåga mig inte. Nej, det sa jag ju inte.

Gorin och jag åt kokossoppa med kyckling och ris och Patrick kom och satte sig. Ann dök också upp. Hon var webbdesigner och kunde arbeta varsomhelst, och det var billigare att leva här än i Europa. ”Jag ska dj:a på Ting Tong imorgon kväll för första gången och jag är redan väldigt nervös”, sa hon. Vi gick alla fyra upp till Magic Garden där det var party ikväll. Det var alltid ett party på gång någonstans.
   På vägen träffade jag Ricki. ”Vad ska ni göra?” undrade han. ”Vi ska upp till det där techo-stället”, svarade jag. ”Jag tror inte att det är nån där”, sa han lite tjurigt. Fan vad klantigt att snacka techno med en kille som går på kryckor.
   Vi satte oss på dynorna och drack mojitos. Ann kedjerökte och pratade i örat på mig. Med den pumpande ljudkulissen i bakgrunden var det lite svårt att hänga med i vad hon sa. ”I’m sorry”, sa hon, ”jag pratar för mycket när jag är full.” ”Vi har alla varit där”, sa jag. Gorin pekade på ljusspelet som svepte fram och tillbaka runt oss. ”På dan ser det här stället ut som ett skjul, och nu, kolla på detta!” Vi tog in tequila och gick sedan upp och studsade runt till den där schaman-takten halva natten. Efteråt gick vi till Ting Tong, spelade biljard och beställde mat.

Vi låg på dynorna och hundarna slöade vid våra fötter. Vi var på Zion Bar och Ricki var uppe på scenen och spelade Buffalo Soldier. Han presenterade mig och jag gick upp och spelade Rocelyn. Folk klappade. Jag gick tillbaka och satte mig. ”Bra jobbat”, sa Petter. Han hade tagit ett dykcertifikat och skulle åka tillbaka till Sverige nästa dag. ”Det här flip-flop-livet skulle gärna kunna pågå hur länge som helst för mig, men jag måste hem och jobba”, sa han.
   Jag gick tillbaka till hyddorna och det satt ett gäng i baren. Jennifer var från Paris och hon såg ut som en modell; Gorin kom från Zurich och hon var syo-konsulent. Daniel var från Barcelona. Och så var det Patrick. Jag tackade Patrick för lånet av gitarren. ”Det var nyttigt för mig att få träna lite”, sa jag. Vi gick till stranden och det var eldkastarshow. Gorin berättade att hon reste runt i Sydasien och Australien i tre månader efter en canceroperation. Hon drog handen genom sitt snaggade hår. ”Jag tappade lockarna under kemoterapin”, sa hon, ”men annars är jag okay.” Jag tyckte också att hon verkade okay.
   Nästa dag checkade Jennifer ut för att åka tillbaka tillbaka till Paris och jag flyttade in i hennes bungalow som låg direkt på stranden, två meter från vattnet.  

Patrick var hygglig nog att låna ut sin gitarr till mig. Jag övade i två dar men och det började sätta sig. Jag träffade Frank som var från Lyon. Han hade en dotter som var lika gammal som min och han visade bilder på henne. Hon var vacker, fast pappa var inte riktigt det. Jag berättade att jag nyss gick in på Moas blogg och skrattade så att folket på internetcafèt vände sina huvuden åt mitt håll.
   Igår var vi ett gäng på sju personer och vi gick upp till huvudgatan och satte oss på en restaurang. Mike var från Paris och berättade att han skrev filmmanuskript. ”Här skriver jag på dagarna och festar på nätterna”, sa han och tog en klunk Chang. Han hade en grej på gång som skulle filmas nästa år men han ville inte tala om vad den hette. Vi åt gott och sedan gick jag ner till Stone Free, och mycket riktigt – ölen serverades i stora kaffemuggar på grund av kungens födelsedag.
   Människor reste och människor anlände. Ofta kom de från Bangkok och det syntes på dem för de var uppfyllda av en rastlös energi. Jaana kom från Finland och hon var egentligen rätt häftig fast hon var lite vulgär. ”Och vad ska du göra här?” undrade jag. ”Jag ska sola och slappa och skaffa mig en tillfällig pojkvän”, sa hon och skrattade. Jag gissade att det inte skulle bli jag.  

Jag hade kanske tur för moskiterna verkade inte gilla mig. Lisbet visade upp sina sönderbitna fötter. ”Fy fan, ta bort dom där!” sa jag i låtsad avsmak och hon skrattade till. Hon hämtade sin väska och checkade ut för att åka tillbaka till Bangkok. Det var så mycket som handlade om att mötas och skiljas.
   Jag gick tillbaka till Stone Free Bar. Jag hade tidigare kallat stället för Dope Free men det hette Stone Free. Graham var en äkta underhållare och han kommenterade allt och alla. ”Vi har en speciell gäst ikväll som ska spela ett par låtar för oss – ge honom en hand!” Publiken klappade och jag gick upp. Jag spelade American Style och Crazy World och nu var jag inte lika nervös som tidigare. ”You’re a great crowd, drink with me!” ropade jag i micken och imiterade kvinnan på Tuk Tuk Bar i Bangkok, och folk höjde sina glas. ”Fuckin´ good, man!”, sa Jessie och Adrian när jag satte mig tillbaka vid bordet.
   Edson var fransman. Han var en snygg jävel och förmodligen lite gay, men jag brydde mig inte särskilt, för vem var jag att ondgöra mig över folks olika orienteringar? ”Vill du följa med ner till stranden?” frågade han. ”Kanske senare”, sa jag och gick tillbaka till hyddan. På vägen träffade jag Ricki från Stone Free. Det var han som spelade covers med sammetslen röst och exakt komp på gitarren. Han gick på kryckor efter en motorcykelolycka i Bangkok tre år innan och han sparade pengar till en sista operation som skulle få honom att gå igen. ”Idag är det kungens födelsedag, så det är inte säkert att dom får sälja öl på Stone Free ikväll – men i så fall blir det i kaffemuggar”, sa han. Han kände gänget på Tuk Tuk bar i Bangkok. ”Det är dom bästa människorna i världen, men dom tar sig aldrig tid att komma ner till öarna och vila upp sig.”
    Jag gick hem och tog en siesta. Jag sov bättre här än jag någonsin gjorde i Bangkok.    

”Jag var tvungen att faktiskt bära hem Jessie igår”, sa Adrian.
   ”Det gjorde han”, sa Jessie. ”Och innan det sov jag två nätter i rad i djungeln. Jag bara gick och hittade inte hem.
   ”Och det var ju okay, det var bara det att han låste in mig i hyddan och tog nycklarna med sig.”
   Patrick bodde granne med mig och han hade en gitarr som jag fick spela på. Vi satt på min veranda och drack en liten flaska whisky och sedan tog vi gitarren till Joy Cottage och satte oss på dynorna. Jag gick upp och spelade en låt. Patrick tog över och spelade tre låtar.
   Yoric var från Holland och han hade skrapat upp sig rejält. ”Jag körde en skooter och det var lite grus i en kurva. Det var inget speciellt men jag fick åka och sy fyra stygn.” Jag tittade på hans blåslagna ansikte. Knäna och armarna var såriga men han hade klarat sig utan hjärnskakning.
   Lisbet kom från Örebro och hade hyddan bredvid min. Hennes vänner hade åkt och jag gissade att hon var lite ledsen. Vi tog en öl och gick tillbaka till hyddorna. Hon borrade näsan i min skjorta.
   Nästa dag var vi bakfulla och låg halva dan under fläkten med fötterna i luften och bara larvade oss.

Jag simmade i havet, låg på stranden och solbrännan började sätta sig och det gjorde det lättare att uthärda värmen. Jag köpte lite kläder och åt utmärkta ris- och nudelrätter på restaurangerna, och jag låg på en tvåhundra spänn i utgifter per dag inklusive hydda nummer 16 på Jae Gun Hut, som låg några minuters gångväg från stranden. Det passade mig utmärkt. Det var nära till festiviteterna men tillräckligt långt bort för att inte störas av det nattliga nöjeslivet på Sunset, Tree House och Ting Tong Bar, där lokala musikförmågor av skiftande kvalitet avlöste varandra fram till soluppgången. Men om du ville, kunde du få en chilistänkt stekt ris med fläsk klockan fyra på morgonen.
   Kvällen innan delade vi på en hink med gin och tonic på Ting Tong över några biljard, och den var så stark att när jag gick för att hämta en till bestämde mig för att köpa ett par öl istället. Vi gick till uttagsautomaten och det var nåt fel på den och den svalde Regs kort. Reg fick ett generalspel och sa fuck-ordet hundra gånger på raken. Kortet hoppade ut av sig själv efter tio minuter och allt gick tillbaka till det normala svärandet.

Syrsorna kom igång i solnedgången. De gned sina vingar, och det var ett frenetiskt gnidande för det lät som ett orkesterdike som stämde upp instrumenten inför kvällens föreställning. Och de kanske gned extra mycket ikväll. Fullmånen hade blommat ut till sitt yttersta. Det låg en stilla förväntan i luften. Det var en massa fester på gång i krokarna.
   Jag tog för mig av gratisbuffèn på Ting Tong. Jag hade haft mina funderingar kring vad jag egentligen skulle in i Laos att göra, men Pat, Mira och Bernt pratade i munnen på varandra när de beskrev vänligheten hos det laotiska folket, naturens storslagenhet och den, ännu inte av giriga pengahänder besudlade, rena och äkta kulturen. Just äkta var ett ständigt återkommande tillägg när någon försökte förklara varför en plats var bättre än en annan.
   Jag gick över till Dope Free Bar och satte mig hos Jessie. ”Det här är den bästa baren på hela Lonely Beach”, sa han. ”Och dom låter dig låna gitarren om du är sugen på att lira.” Han gick fram till Ricki och viskade några ord i hans öra, och efter en låt annonserade Ricki att det var någon som ville spela. Jag gick upp, fick gitarren och ett plektrum och satte mig vid micken. Jag spelade Rocelyn, en av låtarna med engelsk text, och publiken klappade mer än jag trodde att de skulle göra, och de ropade efter mer. ”Awesome!” skrek Jessie. Jag lämnade tillbaka gitarren till Ricki och han tog tag i mina händer, ”Du är lite blöt om fingrarna”, sa han och skrattade hyggligt.

Min faktakollare vaknade till liv. Pippi heter ju Inger Nilsson och inget annat.

Det var bra tryck i skootrarna och vi susade upp till White Sands. Det var kul att köra på den här backiga och kurviga vägen som slingrade sig som en asfaltorm längs den grönskande kusten. Nu var det högvatten och strandremsan var max tio meter bred och vi kastade oss i det badkarsljumma vattnet och simmade runt och låg sen där i solen tills vi blev törstiga.
   Igår gick vi på party med Pia och Viviane. Reg var besviken. ”Så fort det är en snubbe som jonglerar med eld kallas det för ett party.” Han beställde in mer Mekong och cola. ”Och den här jävla technon. Jag hatar den.” Han gillade att gnälla lite ibland, men egentligen var han rätt cool, Reg. Själv tyckte jag det var en bitvis rätt häftig eldkastarshow; eldmannen skickade de brinnande stavarna högt i luften och fångade dem skickligt och allt skedde i ett rasande tempo till kompet av tvåtakts-technon som ökade intensiteten i uppvisningen.
   Stranden på Lonely Beach var kanske bara ett par hundra meter lång där den gjorde en båge ut mot udden, men attributen fanns där i palmerna, de grönklädda kullarna i öster och solnedgången med det fräsande eldklotet som försvann i vattnet i horisonten. Nu var det fullmåne, en tid som jag inbillade gjorde mig extra aktiv, och den stora pingisbollen dominerade himlen och lyste skarpare än jag trodde var möjligt. 
   ”I Bangkok”, sa jag, ”hade jag svårt att sova. Och jag fattade inte varför”.
   ”Du bodde på Khao San Road och undrar varför du hade svårt att sova?” sa Pia och skrattade rått och hjärtligt.

Vi körde tillbaka från White Sands och Regs ena blinker var på men han drog iväg med en väldig fart och jag hann inte tala om det för honom. Vi stannade till och jag pekade på lyset. ”Tack ska du ha”, sa Reg och tryckte på en knapp. Han drog iväg igen. Nu var det den andra lampan som blinkade.
   Vi vinkade av Pia och Viviane. De var fantastiska människor och nu reste de till Chang Mai.
   ”Det är synd att se dom åka”, sa Reg och jag höll med. Vi hade haft ett par roliga kvällar tillsammans.
   Vi gick tillbaka och åt kryddstark mat. Det var lätt att vänja sig vid det lättjefulla livet.
   Reg hade ett plan till Burma att passa nästa dag.
   ”Idag är det väl den förste”, undrade han. ”Jag tror det”, sa jag. Eremiten kom ut från sin bungalow. ”Idag är det den andre”, deklarerade han bestämt.
   ”Vad? Vilket är det? Reg gick igång.
   ”Det är den andre”, sa eremiten.
   ”Jävlar, man, nu har du fått mig orolig. Jag vill veta vilket datum det är. Nu!”
   Jag hämtade min telefon. ”Det är den förste”, sa jag. Eremiten sa ingenting, han gjorde en sväng in i hyddan istället        

Reg var antikhandlare från Paris, Pia och Viviane var flygbolagsmänniskor från Wien. Det stod ett gäng med Heineken på bordet och stämningen var på topp. Alla pratade i munnen på varandra. ”Viviane”, sa jag, ”du har ett namn som låter som rena poesin – V i v i a n e - det är ju ett jättevackert namn!”
   ”Tack”, log hon ljuvt och slog ner blicken. Hon hade långt korpsvart hår och det fanns förmodligen ett stänk av arabiskt blod i hennes ådror. Reg höll på med en detaljerad redogörelse kring hur det gick till att undvika Burmas stränga lagstiftning kring exporten av landets antikviteter och nyckelordet var, självklart som i så många sammanhang, och inte minst i denna del av världen, mutor. Pia skrattade energiskt och när hon gjorde det såg hon ännu mer ut som Ingrid Nilsson. Som en Pippi Långstrump på tusen liter kaffe.
   Reg hade tjurat lite innan för att han inte fick en bungalow direkt på stranden men de var upptagna och vi hade tagit varsin hydda på Jae Gun Hut Bungalows för sexti spänn natten, ett litet stigavstånd in i växtligheten. Den här stilen, i shorts, t-shirt och flip-flops på fötterna, trodde jag skulle passa mig bra ett tag, och fast det inte hände så mycket verkade det vara omöjligt att bli uttråkad. Nästa dag ringde jag Peter och ställde in dagens motorcykeltur runt ön, för det var var kanske inte nån bra idé att styra en tvåhjuling idag med gårdagens ångor i kroppen.
   Två kvällar innan i Bangkok, som verkade så avlägset nu, gick jag tillbaka över bron och satte mig på Tuk Tuk Bar, där en lokal kvinnlig lokalist trots sin späda storlek sjöng med en imponerande soul- och bluesstänkt röst, kompad av en utmärkt gitarrist och en congaspelare. Hon sjöng Everytime I Feel  the Blues och vi klappade. Mellan låtarna höjde hon sitt ölglas, ”You’re at great crowd, drink with med!” kommenderade hon vänligt, och vi drack och applåderade och jag kände mig hemma fast det kliade i fingrarna av gitarrabstinens.
   Jag tog en Chang med Reg. ”Idag ska jag bara slappa”, sa han. ”Vill du hänga med på skaldjursrestaurang i kväll?”
   ”Det låter bra”, sa jag. ”Jag ska bara gå upp till internetcafét en sväng och kolla mina mail.” Och så gjorde jag det.         

Jag hade lämnat in tvätten hos kinesen och låg nu färdigsimmad som en strandad säl, på en däckstol vid poolen på hotelltaket och kontemplerade över sinnesintryck med blinda tiggare som sakta tog sig fram genom den väldiga folkmassan som barmhärtigt och naturligt delade sig som Röda havet inför Moses, och bistra trafikpoliser som stod mitt i den framstormande förmiddagsrusningen med visselpipan i munnen som om de blåste på ackord. Och jag hade äntligen lärt mig att inte kasta mig ut i trafiken utan att först kolla åt höger.

Läste ett par timmar i Infiltratören där vid poolen, med solbrickorna på, och det var inte bara för att se cool ut. Den där Max är en märklig figur; han härjar runt som värsta gangstern och angivaren – tills han får kalla fötter och checkar in i ett kloster för att leva i enlighet med sin kristna tro. Sedan, efter ett par månader är han ute på banan igen.

Gick över bron till andra sidan Khao Prak-floden och det som på kartan inte såg ut att vara av speciellt intresse – jag hade inbillat mig fattiga bostadsområden och fallfärdiga lagerlokaler – visade sig vara ändlösa kvarter med hotell, barer och restauranger. Jag satte mig på en servering och beställde en Chang medan jag väntade på maten. Medan jag torkade svetten ur pannan tänkte jag att det var i Gibraltar som jag åt min bästa fish-and chips; I Luxemburg den bästa pastan och på Lilla Italia i Kalmar den bästa pizzan. I Bangkok var det gatukäket som var i världsklass. Maten kom in: stekta nudlar med fläsk i svart kryddad sojasås, och kyckling med cashewnötter och ris. Rätterna kostade fjorton spänn tillsammans. Jag beställde in en Chang till och åt. Hur det smakade? Utsökt.

Hämtade tvätten hos kinesen och kvinnan hade till och med tvättat min sportbag, och allting låg prydligt ihopvikt i väskan.

Bestämde mig för att låta de väldoftande plaggen ligga kvar där de låg. Imorgon skulle jag åka till Koh Chang.

Det hade varit några händelserika dagar så det var skönt att bara softa på rummet med en film och AC:n som körde på högvarv. Vi åt pistage-nötter och drack iskallt grönt te. På flaskan stod det att det var endast vegetariska ingredienser. Aha, inget kött i drycken, tänkte jag dumt, men i ett land med så många mjölkkänskliga var det kanske inte konstigt att det stod på förpackningarna vad grejerna innehöll. På tv:n ringde Hannibal Lecter upp agent Sterling och sa I’m having a friend for dinner.
   Han var inte vegetarian.

Tidigare hade vi suttit på en uterestaurang. En liten krymplig tiggare arbetade sig mödosamt fram förbi vårt bord på en hemmasnickrad rullbräda samtidigt som han i ett munspel blåste samma vemodiga stump till melodi, gång på gång. Det var något i scenen som grep mig och jag kände mig plötsligt sentimental.
  Ögonen sved. Det var hettan och avgaserna.
   ”Är det nåt fel”, frågade K. ”Vill du berätta?”
   ”Jag berättar sen”, sa jag och skärpte till mig.

Hon hade åkt hem. Vi hade umgåtts som vänner, det var allt där var, kanske på grund av att vi båda var ensamma i en storstad. Jag tog upp mina långpromenader igen. På väg mot nästa mål tänkte jag att egentligen brydde jag mig inte så mycket om själva sevärdheterna. Det var människorna som intresserade mig. Men nu hade jag i alla fall kameran med mig. Här skulle plåtas.
   När jag sedan kom hem på kvällen skulle jag komma på att jag inte hade tagit en enda bild.

Just när man svänger in från Silom Road in på Patpong, förbi kokvagnen, och det susar ett sky train högt ovanför huvudet är det lite som en scen ur Bladerunner. - precis innan Rutger Hauers blonde replikant ska till att hoppa på Deckard. Här finns det förmodligen inga androider men en och annan silverhårig herre hand i hand med en ung dam. Kommersen är riklig; det saluförs klockor, pennor, elektronik, filmer, kläder, mat och miljarder andra saker, ja, utbudet är så omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Och vid varje salustånd står det en thailändare och äter, för de äter hela tiden och överallt. Det är ett praktiskt system och portionerna är små, men för en tia får man nyfrästa nudlar i fläsk, ris med sötsur sås eller bläckfisk i kokosmjölk.

Jag tog sky-tåget till MBK-Center, en jättemarknad, för kläder och köpte badshorts som visade sig vara för stora, två t-shirts som var för små, och likaså de där trånga shortsen. Men kläderna såg ju så stora ut i butikerna? Jag kunde inte begripa det, men det var kanske lätt att drabbas av synvilla när plaggen hölls upp av en späd kvinna som knappt nådde upp dig till naveln?