Lonely Beach
Reg var antikhandlare från Paris, Pia och Viviane var flygbolagsmänniskor från Wien. Det stod ett gäng med Heineken på bordet och stämningen var på topp. Alla pratade i munnen på varandra. ”Viviane”, sa jag, ”du har ett namn som låter som rena poesin – V i v i a n e - det är ju ett jättevackert namn!”
”Tack”, log hon ljuvt och slog ner blicken. Hon hade långt korpsvart hår och det fanns förmodligen ett stänk av arabiskt blod i hennes ådror. Reg höll på med en detaljerad redogörelse kring hur det gick till att undvika Burmas stränga lagstiftning kring exporten av landets antikviteter och nyckelordet var, självklart som i så många sammanhang, och inte minst i denna del av världen, mutor. Pia skrattade energiskt och när hon gjorde det såg hon ännu mer ut som Ingrid Nilsson. Som en Pippi Långstrump på tusen liter kaffe.
Reg hade tjurat lite innan för att han inte fick en bungalow direkt på stranden men de var upptagna och vi hade tagit varsin hydda på Jae Gun Hut Bungalows för sexti spänn natten, ett litet stigavstånd in i växtligheten. Den här stilen, i shorts, t-shirt och flip-flops på fötterna, trodde jag skulle passa mig bra ett tag, och fast det inte hände så mycket verkade det vara omöjligt att bli uttråkad. Nästa dag ringde jag Peter och ställde in dagens motorcykeltur runt ön, för det var var kanske inte nån bra idé att styra en tvåhjuling idag med gårdagens ångor i kroppen.
Två kvällar innan i Bangkok, som verkade så avlägset nu, gick jag tillbaka över bron och satte mig på Tuk Tuk Bar, där en lokal kvinnlig lokalist trots sin späda storlek sjöng med en imponerande soul- och bluesstänkt röst, kompad av en utmärkt gitarrist och en congaspelare. Hon sjöng Everytime I Feel the Blues och vi klappade. Mellan låtarna höjde hon sitt ölglas, ”You’re at great crowd, drink with med!” kommenderade hon vänligt, och vi drack och applåderade och jag kände mig hemma fast det kliade i fingrarna av gitarrabstinens.
Jag tog en Chang med Reg. ”Idag ska jag bara slappa”, sa han. ”Vill du hänga med på skaldjursrestaurang i kväll?”
”Det låter bra”, sa jag. ”Jag ska bara gå upp till internetcafét en sväng och kolla mina mail.” Och så gjorde jag det.
