osmoala

A var en arrogant besserwisser och han var väldigt new age, en inriktning som jag tycker är både löjlig och fascistoid. ”Människan”, sa han självbelåtet, ”har kunskap om allt som händer i universum. Det gäller bara att koppla in sig på rätt våglängd och alla svaren finns där!”
    ”Okay”, sa jag och ställde en fråga som jag redan visste svaret på. ”Om thermodynamikens andra huvudsats stämmer, hur kan det då komma sig att det fortfarande bildas nya stjärnor?”
   Han tittade på mig som om jag var en idiot.
   ”Nej, inte svaren på såna frågor”, sa han.
   Och det, ja, det var ju ett svar det också.

 Jag satt där bak och motorcykelkillen gasade på som om han var på flykt undan självaste världens undergång. På en flerfilig gata tog det tvärstopp när en svart Mercedes plötsligt bytte körfält och vi kanade ut på asfalten och tiden stod i några sekunder på ett märkligt sätt helt stilla. Jag spräckte en läpp och chauffören fick ont i en armbåge. Jag tog en taxi till lasarettet och blev sydd med ett par stygn i överläppen och gick sedan ut med vad som kändes som två kilo med olika piller i en plastpåse.
   Nästa dag hade jag fetläpp. ”Du ser ut som om du har sprutat in botox”, sa K och täckte artigt handen för sin skrattande mun.
   Och jag ville också gärna skratta. Men jag kunde inte. Inte just nu.

Jag stod i fönstret med den obefintliga utsikten och rökte en cigarett och det låg en utslagen kvinna i solglasögon i sängen bakom mig. Jag kunde inte hjälpa det men jag garvade till åt den klichéartade bilden. ”Vad skrattar du åt”, sa K och satte sig långsamt upp och jag berättade men hon såg inte riktigt det roliga i det.
   Vi tog en taxi och åt japansk mat och det var riktigt gott, och jag undrade hur jag kunde klara mig utan wasabi mer än två dar på raken. Sedan visade K mig sitt rum och det var inte mycket bättre än mitt men jag fick kolla mina mail på hennes dator, men det fanns inga mail att kolla. Vad är det fel på folk som inte vill ta kontakt med mig? tänkte jag, men så kom jag på att jag inte var mycket bättre själv.

 

Jag tackade mina runners för två mil i Chinatown utan skavsår. Det är nåt speciellt med att gå vilse i stora städer. Jag kan vara helt väck med ändå veta att jag kan ta en taxi om det kniper till.  
   Och Bangkok är en jättestad. Många säger femton, andra säger tjugo. Miljoner. Hur fixar de att bo såhär tätt ihop? Det kan tyckas vara en gåta men stan är ju inte en idyll överrallt precis. Skräpet stockar sig på bakgatorna och ibland slänger man helt enkelt avfallet i närmaste flod. För det är ingen som ser det och knappast jag heller. Det syns bara om man tittar.

 O var från Israel, I var från England och var psykopat och E var thailändska och hon hängde runt halsen på I som en hummer på en fångstlina.
   O skrattade glatt och sa: ”Vill du spela ett parti till?”
   ”Javisst”, sa jag. Han hade precis vunnit en eight-ball och jag ville ha revansch.
   Vi spelade och jag vann och jag blev så glad att jag bjöd hela gänget på whisky inklusive de två australiensare som satt vid bordet. I svepte sin och blev än mer otrevlig mot sin flickvän och jag sa till honom att vara lite snällare och då ville han prova på kickboxing mot mig. Han var en liten skit men jag gick därifrån och E följde efter mig, satte handflatorna mot varandra och bugade: ”I’m so very sorry”, sa hon, och jag sa det inte var hennes fel att hennes pojkvän var en idiot, och då bugade hon igen. Vi satte oss och hon grät och sa att hon hade svårt att lita på människor, och hon var vänlig och söt och jag hoppades att hennes framförvarande år i Bangkok inte skulle lyckas korrumpera henne helt.
   Jag gick hem och tittade på brittiska mästerskapen i snooker. Det var nånting med tystnaden och stillheten i spelet som lockade mig.

 

Khao San Road var bara en gatustump med den tog aldrig slut. Genom en märklig manöver gjorde den en loop i mänskliga rymder för att sedan bita tag i sin egen svans och födas på nytt som om det var dag nummer ett. Det var alltid dag nummer ett på Khao San Road.

   De neonfärgade skyltarna gjorde det till och med svårt att se de gigantiska grönfärgade bokstäverna till mitt eget hotell, Khao San Palace Inn, som var en hyfsad plats att bo i med pool på taket och med badrum och dusch, luftkonditionering, tv och en kingsize bed, för hundrasexti spänn natten.

   Och på gatan åt jag khao pak chicken och turkiska kebabs som jag sköljde ner med jätteflaskor med Chang-öl, fast margaritorna bara kostade sexton spänn styck, och jag tackade vänligt nej till hororna, för jag tror att man kan vara hygglig mot människor som säljer det enda de har. Men det var också nasare och inkastare och jonglörer, skräddare, researrangörer och krymplingar som lugnt tog emot nej-ordet, och ingen var påflugen eller tjurade ihop, och jag tänkte att det kanske stämmer som guideböckerna lovordar med det leende folket – det anses vara socialt och kulturellt och religiöst bristfälligt att rasa ihop i vredesmod. Att tappa ansiktet är alltså ett jättestort no-no.

   Det passade mig bra för jag var själv inte ute efter att sätta igång några upplopp. Hade jag till äventyrs haft några som helst såna tankar borde de ha lugnat sig av åsynen av alla de poliser med skarpladdade vapen som ständigt syntes i gatuvimlet och där de snabbt utgjorde ett naturligt inslag.

   Det var när jag på gatan passerade mellan en likgiltigt släntrande polisofficer och en ung slank thailändska i en åtsittande grön minikjol med decimeterstora bokstäver med logotypen för Heineken löpande längs höfterna som jag tänkte att det ibland kanske är säkrare för många turister att turista i en stat med poliser som, i det här fallet, agerar hantlangare åt militärjuntan, än i ett demokratiskt land med ett laissez faire –system, som en del menar till och med skyddar brottslingen hellre än offret.

   Jag säger inte att det är rätt eller fel, det var bara en tanke som slog mig.

   Men om det skulle vara så, jag bara antar – blir då inte i det korrumperade samhället just mutorna till den läppglans som bibehåller leendet hos det leende folket?   

Jag hade funderat flera gånger på vad jag egentligen gett in mig på. Två bussar och ett flyg senare och det kändes som att jag knappt kommit iväg. Jag började känna av en begynnande abstinens så jag gick in i tax- free shopen på Arlanda och smög ut med en hoprullad Allers under armen. Trettifem sidor med korsord. 

Satt i flera timmar i transithallen och typiskt nog tittade jag på A Snake in the Plane – sedan var det lite kusligt att gå ombord på flyget till Helsingfors, och jag som inte är speciellt begiven på att flyga överhuvudtaget.

Jag hade också mina fördomar om det finska bolaget. Nånstans hade jag för mig att värdinnorna trippade runt med dunkar med hembränt som de slog i stora dricksglas till fylleskrålande finnar, men så var det ju givetvis inte. Däremot bjöd de frikostigt på öl.
   Och det var bra det för jag behövde varva ner. Natten innan sprang jag runt med en attack av resfeber som hade gått i skov i flera veckor och jag kände inte igen mig själv. Vad hade hänt? Innan brukade jag vara lugnet själv inför en resa. Nu var jag som Ramones på ADHD.

För det var inte så lätt som jag hade trott att dramatiskt förändra en vardagstillvaro som bestod av hus och katt och räkningar.  

Det högg till av dåligt samvete när Tusse satte sig på gräsmattan och tittade en lång stund på huset innan han vände om och gick in i garaget för att speja ut mot åkern, liggande på gamla soffdynor jag en gång lagt ut åt honom. Det var som att han kände på sig att jag var på väg.

Men han var trots allt en utpräglad utekatt. Och jag litade på att Robban skulle mata Tusse. Robban bodde tvärs över gatan och han var flera meter lång och hade lovat att ta hand om både katten och kåken.

Det var alltså blandade känslor som for genom min trinda kropp när jag gav mig iväg till bussen. Jag skulle byta mitt tidvis eremitiska liv ute på Åsarna - ett liv som i och för sig väl kompenserades av umgänget med de sociala proffsen på PIVA - mot ett ständigt kringflackande i femtonmiljonersstäder och på stränder packade med turister och ryggsäcksfolk.

  

Jag studerade fascinerat mina medpassagerare på planet till Bangkok. I den torra luften ombord var det en och annan som ogenerat körde upp vänster pekfinger i valfri näsborre upp till knogen i jakten på gud vet vad? Det kunde vara grå hjärnmassa, men i alla fall knådades resultatet vällustigt mellan tummen och pekfingret till en boll som sedan, efter att omständligt ha synats som om den hade varit den länge åtrådda och hittills icke funna Heliga Graal, diskret släpptes ner på golvet där den fick rulla fram och tillbaka efter planets krängningar.

Det kanske v a r  den Heliga Graal? hann jag tänka men just då sa piloten att vi just började nerstigningen.

 

Jag tog flygplatsens expressbuss nummer två till Khao San Road och gjorde en logistisk manöver: jag checkade in på Palace Inn, ställde väskan på rummet och ställde mig själv i baren. 

Här går musiken inte efter den asiatiskt tonala skalan, utan i sambatakt. Jag gapar.

  

Jag skröt och jag skröt och jag skröt, oj vad jag skröt. Men när jag sen skulle åka hade piloterna bestämt sig för . att strejka samma dag Det var ju faktiskt lite retligt.
   Men nyss, när jag äntligen kom fram genom Finnairs ändlösa telefonkö, var det en vänlig kvinna som bokade in mig på fredag med förhoppningen att strejken skulle vara över då. Jag blev superglad. Så jag åker på fredag om det är möjligt. Och så hinner jag packa.

Det var när jag gick igenom TV-tablån som jag förstod att jag skulle bli tvungen att resa långt bort.  
   Riksdagsdebatten malde hypnotiskt om lågkonjukturen tills jag trodde att den ekonomiska krisen var mitt eget fel, reprisen av Hål i väggen fjantade sig och Martha Stewart klippte och klistrade så att publiken skrek i extas.
   Till och med Simpsons hade fastnat i en loop av repriser, och det var väl kanske där gränsen gick. U hade en gång sagt att hon planerade sitt liv efter de gula rackarna och jag märkte att jag gjorde likadant.
   Men när jag väl hade tittat på en uppsjö av kanaler om hur det går till därute i världen och sedan hade tröttnat på det fanns det bara en sak att göra och det var att åka ut och se hur världen, eller i alla fall en del av den, fungerade, med egna ögon. Jag förstod snabbt att det var ett ambitiöst projekt, för hur skulle jag klara mig utan TV?
   Jag vet inte. Det är ett experiment. Och det kan gå hur som helst.