En riktig slappardag
Jag hade lämnat in tvätten hos kinesen och låg nu färdigsimmad som en strandad säl, på en däckstol vid poolen på hotelltaket och kontemplerade över sinnesintryck med blinda tiggare som sakta tog sig fram genom den väldiga folkmassan som barmhärtigt och naturligt delade sig som Röda havet inför Moses, och bistra trafikpoliser som stod mitt i den framstormande förmiddagsrusningen med visselpipan i munnen som om de blåste på ackord. Och jag hade äntligen lärt mig att inte kasta mig ut i trafiken utan att först kolla åt höger.
Läste ett par timmar i Infiltratören där vid poolen, med solbrickorna på, och det var inte bara för att se cool ut. Den där Max är en märklig figur; han härjar runt som värsta gangstern och angivaren – tills han får kalla fötter och checkar in i ett kloster för att leva i enlighet med sin kristna tro. Sedan, efter ett par månader är han ute på banan igen.
Gick över bron till andra sidan Khao Prak-floden och det som på kartan inte såg ut att vara av speciellt intresse – jag hade inbillat mig fattiga bostadsområden och fallfärdiga lagerlokaler – visade sig vara ändlösa kvarter med hotell, barer och restauranger. Jag satte mig på en servering och beställde en Chang medan jag väntade på maten. Medan jag torkade svetten ur pannan tänkte jag att det var i Gibraltar som jag åt min bästa fish-and chips; I Luxemburg den bästa pastan och på Lilla Italia i Kalmar den bästa pizzan. I Bangkok var det gatukäket som var i världsklass. Maten kom in: stekta nudlar med fläsk i svart kryddad sojasås, och kyckling med cashewnötter och ris. Rätterna kostade fjorton spänn tillsammans. Jag beställde in en Chang till och åt. Hur det smakade? Utsökt.
Hämtade tvätten hos kinesen och kvinnan hade till och med tvättat min sportbag, och allting låg prydligt ihopvikt i väskan.
Bestämde mig för att låta de väldoftande plaggen ligga kvar där de låg. Imorgon skulle jag åka till Koh Chang.
