osmoala

Khao San Road var bara en gatustump med den tog aldrig slut. Genom en märklig manöver gjorde den en loop i mänskliga rymder för att sedan bita tag i sin egen svans och födas på nytt som om det var dag nummer ett. Det var alltid dag nummer ett på Khao San Road.

   De neonfärgade skyltarna gjorde det till och med svårt att se de gigantiska grönfärgade bokstäverna till mitt eget hotell, Khao San Palace Inn, som var en hyfsad plats att bo i med pool på taket och med badrum och dusch, luftkonditionering, tv och en kingsize bed, för hundrasexti spänn natten.

   Och på gatan åt jag khao pak chicken och turkiska kebabs som jag sköljde ner med jätteflaskor med Chang-öl, fast margaritorna bara kostade sexton spänn styck, och jag tackade vänligt nej till hororna, för jag tror att man kan vara hygglig mot människor som säljer det enda de har. Men det var också nasare och inkastare och jonglörer, skräddare, researrangörer och krymplingar som lugnt tog emot nej-ordet, och ingen var påflugen eller tjurade ihop, och jag tänkte att det kanske stämmer som guideböckerna lovordar med det leende folket – det anses vara socialt och kulturellt och religiöst bristfälligt att rasa ihop i vredesmod. Att tappa ansiktet är alltså ett jättestort no-no.

   Det passade mig bra för jag var själv inte ute efter att sätta igång några upplopp. Hade jag till äventyrs haft några som helst såna tankar borde de ha lugnat sig av åsynen av alla de poliser med skarpladdade vapen som ständigt syntes i gatuvimlet och där de snabbt utgjorde ett naturligt inslag.

   Det var när jag på gatan passerade mellan en likgiltigt släntrande polisofficer och en ung slank thailändska i en åtsittande grön minikjol med decimeterstora bokstäver med logotypen för Heineken löpande längs höfterna som jag tänkte att det ibland kanske är säkrare för många turister att turista i en stat med poliser som, i det här fallet, agerar hantlangare åt militärjuntan, än i ett demokratiskt land med ett laissez faire –system, som en del menar till och med skyddar brottslingen hellre än offret.

   Jag säger inte att det är rätt eller fel, det var bara en tanke som slog mig.

   Men om det skulle vara så, jag bara antar – blir då inte i det korrumperade samhället just mutorna till den läppglans som bibehåller leendet hos det leende folket?