Vilse i staden
Jag tackade mina runners för två mil i Chinatown utan skavsår. Det är nåt speciellt med att gå vilse i stora städer. Jag kan vara helt väck med ändå veta att jag kan ta en taxi om det kniper till.
Och Bangkok är en jättestad. Många säger femton, andra säger tjugo. Miljoner. Hur fixar de att bo såhär tätt ihop? Det kan tyckas vara en gåta men stan är ju inte en idyll överrallt precis. Skräpet stockar sig på bakgatorna och ibland slänger man helt enkelt avfallet i närmaste flod. För det är ingen som ser det och knappast jag heller. Det syns bara om man tittar.
O var från Israel, I var från England och var psykopat och E var thailändska och hon hängde runt halsen på I som en hummer på en fångstlina.
O skrattade glatt och sa: ”Vill du spela ett parti till?”
”Javisst”, sa jag. Han hade precis vunnit en eight-ball och jag ville ha revansch.
Vi spelade och jag vann och jag blev så glad att jag bjöd hela gänget på whisky inklusive de två australiensare som satt vid bordet. I svepte sin och blev än mer otrevlig mot sin flickvän och jag sa till honom att vara lite snällare och då ville han prova på kickboxing mot mig. Han var en liten skit men jag gick därifrån och E följde efter mig, satte handflatorna mot varandra och bugade: ”I’m so very sorry”, sa hon, och jag sa det inte var hennes fel att hennes pojkvän var en idiot, och då bugade hon igen. Vi satte oss och hon grät och sa att hon hade svårt att lita på människor, och hon var vänlig och söt och jag hoppades att hennes framförvarande år i Bangkok inte skulle lyckas korrumpera henne helt.
Jag gick hem och tittade på brittiska mästerskapen i snooker. Det var nånting med tystnaden och stillheten i spelet som lockade mig.
