osmoala

Det hade varit några händelserika dagar så det var skönt att bara softa på rummet med en film och AC:n som körde på högvarv. Vi åt pistage-nötter och drack iskallt grönt te. På flaskan stod det att det var endast vegetariska ingredienser. Aha, inget kött i drycken, tänkte jag dumt, men i ett land med så många mjölkkänskliga var det kanske inte konstigt att det stod på förpackningarna vad grejerna innehöll. På tv:n ringde Hannibal Lecter upp agent Sterling och sa I’m having a friend for dinner.
   Han var inte vegetarian.

Tidigare hade vi suttit på en uterestaurang. En liten krymplig tiggare arbetade sig mödosamt fram förbi vårt bord på en hemmasnickrad rullbräda samtidigt som han i ett munspel blåste samma vemodiga stump till melodi, gång på gång. Det var något i scenen som grep mig och jag kände mig plötsligt sentimental.
  Ögonen sved. Det var hettan och avgaserna.
   ”Är det nåt fel”, frågade K. ”Vill du berätta?”
   ”Jag berättar sen”, sa jag och skärpte till mig.

Hon hade åkt hem. Vi hade umgåtts som vänner, det var allt där var, kanske på grund av att vi båda var ensamma i en storstad. Jag tog upp mina långpromenader igen. På väg mot nästa mål tänkte jag att egentligen brydde jag mig inte så mycket om själva sevärdheterna. Det var människorna som intresserade mig. Men nu hade jag i alla fall kameran med mig. Här skulle plåtas.
   När jag sedan kom hem på kvällen skulle jag komma på att jag inte hade tagit en enda bild.

Just när man svänger in från Silom Road in på Patpong, förbi kokvagnen, och det susar ett sky train högt ovanför huvudet är det lite som en scen ur Bladerunner. - precis innan Rutger Hauers blonde replikant ska till att hoppa på Deckard. Här finns det förmodligen inga androider men en och annan silverhårig herre hand i hand med en ung dam. Kommersen är riklig; det saluförs klockor, pennor, elektronik, filmer, kläder, mat och miljarder andra saker, ja, utbudet är så omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Och vid varje salustånd står det en thailändare och äter, för de äter hela tiden och överallt. Det är ett praktiskt system och portionerna är små, men för en tia får man nyfrästa nudlar i fläsk, ris med sötsur sås eller bläckfisk i kokosmjölk.

Jag tog sky-tåget till MBK-Center, en jättemarknad, för kläder och köpte badshorts som visade sig vara för stora, två t-shirts som var för små, och likaså de där trånga shortsen. Men kläderna såg ju så stora ut i butikerna? Jag kunde inte begripa det, men det var kanske lätt att drabbas av synvilla när plaggen hölls upp av en späd kvinna som knappt nådde upp dig till naveln?