osmoala

Jag hade funderat flera gånger på vad jag egentligen gett in mig på. Två bussar och ett flyg senare och det kändes som att jag knappt kommit iväg. Jag började känna av en begynnande abstinens så jag gick in i tax- free shopen på Arlanda och smög ut med en hoprullad Allers under armen. Trettifem sidor med korsord. 

Satt i flera timmar i transithallen och typiskt nog tittade jag på A Snake in the Plane – sedan var det lite kusligt att gå ombord på flyget till Helsingfors, och jag som inte är speciellt begiven på att flyga överhuvudtaget.

Jag hade också mina fördomar om det finska bolaget. Nånstans hade jag för mig att värdinnorna trippade runt med dunkar med hembränt som de slog i stora dricksglas till fylleskrålande finnar, men så var det ju givetvis inte. Däremot bjöd de frikostigt på öl.
   Och det var bra det för jag behövde varva ner. Natten innan sprang jag runt med en attack av resfeber som hade gått i skov i flera veckor och jag kände inte igen mig själv. Vad hade hänt? Innan brukade jag vara lugnet själv inför en resa. Nu var jag som Ramones på ADHD.

För det var inte så lätt som jag hade trott att dramatiskt förändra en vardagstillvaro som bestod av hus och katt och räkningar.  

Det högg till av dåligt samvete när Tusse satte sig på gräsmattan och tittade en lång stund på huset innan han vände om och gick in i garaget för att speja ut mot åkern, liggande på gamla soffdynor jag en gång lagt ut åt honom. Det var som att han kände på sig att jag var på väg.

Men han var trots allt en utpräglad utekatt. Och jag litade på att Robban skulle mata Tusse. Robban bodde tvärs över gatan och han var flera meter lång och hade lovat att ta hand om både katten och kåken.

Det var alltså blandade känslor som for genom min trinda kropp när jag gav mig iväg till bussen. Jag skulle byta mitt tidvis eremitiska liv ute på Åsarna - ett liv som i och för sig väl kompenserades av umgänget med de sociala proffsen på PIVA - mot ett ständigt kringflackande i femtonmiljonersstäder och på stränder packade med turister och ryggsäcksfolk.

Jag studerade fascinerat mina medpassagerare på planet till Bangkok. I den torra luften ombord var det en och annan som ogenerat körde upp vänster pekfinger i valfri näsborre upp till knogen i jakten på gud vet vad? Det kunde vara grå hjärnmassa, men i alla fall knådades resultatet vällustigt mellan tummen och pekfingret till en boll som sedan, efter att omständligt ha synats som om den hade varit den länge åtrådda och hittills icke funna Heliga Graal, diskret släpptes ner på golvet där den fick rulla fram och tillbaka efter planets krängningar.

Det kanske v a r  den Heliga Graal? hann jag tänka men just då sa piloten att vi just började nerstigningen.

Jag tog flygplatsens expressbuss nummer två till Khao San Road och gjorde en logistisk manöver: jag checkade in på Palace Inn, ställde väskan på rummet och ställde mig själv i baren. 

Här går musiken inte efter den asiatiskt tonala skalan, utan i sambatakt. Jag gapar.