osmoala

Det var en kvinna, men jag tänker inte berätta namnet. Jag förstod mig inte på henne. Vanligtvis hade jag inga problem att beskriva människor och återge deras citat, men jag kunde inte göra det med henne. Jag hittade inte orden och jag visste vad det berodde på. Jag var på väg att hamna riktigt illa ute. Bli aldrig kär när du är på resande fot, det är farligt! intalade jag mig, för jag hade varit där tidigare och det gjorde ont att skiljas.
   Vi åt på en mexikansk restaurang för omväxlingens skull. Vi gick runt mellan ställena och drack den lokala rommen med cola, och vi gick till Joy Cottage där Ricki spelade. ”Vill du spela?” frågade han i en paus. ”Well, I could, maybe”, sa jag tveksamt. Jag gick på toaletten och kände mig kräkfärdig och hörde Ricki ropa i micken efter mig. Jag gick ut och upp, tog gitarren och sjöng Rocelyn och Crazy World. Jag fick ett hyfsat gensvar från publiken och satte mig tillbaka hos henne. Hon beställde mer rom och cola och Ricki kom och hängde lite.
   ”Den där jävla Manuel”, sa han, ”han är ingen trevlig person. Han har sitt långa hår och han ser bra ut, men han bara utnyttjar människor för sin egen vinning.” Jag tyckte att det var en intressant kommentar och jag förstod lite grand hur Ricki tänkte, för tidigare på kvällen, på Ting Tong, när jag lyssnade på Christian på trummorna var Manuel där och han applåderade aldrig någon. Utom möjligtvis sig själv.
   Vi gick nerför grusvägen till nästa ställe. Jag var trött. Det var kanske dags att resa vidare snart.  
   Tidigare på kvällen hade jag sett fransmannen ragga friskt. På dagarna gick han självmedvetet fram och tillbaka på stranden. Men ikväll hade han ingen tur. Det kanske berodde på att han hade en brun fläck bak på sina vita bomullsbyxor.

Jag började lära mig att hushålla med energin. Det var bra att söka sig till skuggan från den obarmhärtiga solen på dagarna, för på kvällen förändrades scenen och det sociala umgänget vaknade till liv.
   Det var livemusik på Joy Cottage för andra kvällen i rad. Ricki satt och spelade, kompad av Cesar från Mexico. Jag satt med Maria även denna kväll. Hon var från Aten och hade rest runt i fyra månader på egen hand. Hon var tjugosju och fantastiskt vacker och jag tänkte att hon kanske hängde ihop med mig, just på grund av att jag hade bestämt mig för att sluta försöka ragga. ”Det är nåt med resandet som gör mig känslosam”, sa jag. ”Det är alltid nära till skrattet, men också ibland nära till tårarna.”
   ”Jag vet”, sa hon. ”Jag brukade gråta varje dag när jag var i Vietnam. Det finns en massa krymplingar där, du vet.”
   Vi gick ner till Ting Tong och det var några där som vi kände igen. Jag sa att jag bara skulle hämta mer pengar och gick till hyddorna och på vägen träffade jag Kicki, och bestämde mig för att följa med henne till Ohm Bar.
   Det hade kommit ett nytt busslass med horor från Bangkok och det var skönt att ha Kicki med mig för då var det ingen som jobbade på mig.

Jag gick förbi Kickis affär.
   ”Har du sålt nåt idag?”
   ”Bara en T-shirt. Det har varit väldigt lugnt.”
   ”Okay, jag köper en öl.” Hon ville bjuda på den, men jag ville ge ett bidrag och betalade mina tio kronor. 
   Det var gott om folk på Stone Free men Damon och jag lyckades få ett par kuddar precis framför trubaduren. Det var Graham som underhöll. Han gjorde det bra, även om han alltid såg butter ut. Han presenterade mig och jag gick upp och körde två låtar. Det var en svårflörtad publik och de satt mest och pratade med varandra i sina små grupper. Jag hatar när de gör det. Ägaren kompade på en tamburin och bjöd på öl. Björn och Mette kom in och jag satte mig hos dem. De var från Oslo, Mette var sjuksköterska och Björn var journalist och skrev om aktuell teknologi. Han hade en vild fantasi och jag skrattade alltid så jag kiknade över hans tokiga infall. ”Vissa delar av Bangkok ser ut som tagna från Bladerunner”, sa han. Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var ju precis vad jag själv hade tänkt.
   Jag berättade för Manuel att Patrick gav bort sin gitarr och han blev förbannad. ”Varför är du så arg?” frågade jag.
   ”Jag är inte arg, jag är ledsen.” Han hade ett fast grepp om sin gitarrväska och drog en hand genom de djungellika lockarna som föll ner på axlarna. ”Patrick hade för mycket att tänka på. Det är det som gör mig ledsen.”
   Jag gick och kollade mina mail och upptäckte att jag hade slutat att läsa Aftonbladet på nätet. Det verkade så fjuttigt.

Alla åkte åt olika håll och några stannade kvar. Jag skulle sakna Patrick, Ricki, Graham, Dave, Rob, Edan, Daniel, Frank, Win, Jennifer, Sarah, Simon, Bettina, Petter, Edson, Yorick, Reg, Pia, Viviane, Adrian, och ännu en Adrian, Christian, Jessie, Michelle, Lisbet, Anne, Gorin, Jackie, Damon, Clarissa och Kicki, och hundra människor till som jag har glömt namnet på.
  
Vi hade bestämt en tid så jag gick ner till Art Café. Anne tog stickan med bilderna och laddade ner på sin Mac. ”Jag åker på måndag”, sa hon. ”Jag också”, sa jag. Och det var ju lite synd, för jag gillade hennes kreativa energi och hennes lättsamma attityd till livet.
  
”Jag åker till Kambodja i morgon bitti, och jag har ett uppdrag till dig”, sa Patrick. Jag undrade vad det kunde vara, men eftersom vi var på Patricks favoritställe där den helgrillade kycklingen serverades i jätteportioner fick jag vänta tills han hade tuggat färdigt. Han sköljde ner en kall klunk Singha. ”Den här gitarren”, sa han slutligen, ”ha den så länge du vill, men när du är klar vill jag att du ger bort den till någon.”
   ”Vad menar du?”
   ”Well, du har ju redan fem gitarrer hemma, och du säger att du inte vill resa runt med en gitarr?”
   ”Det är sant.”
   ”Det är en kille som jag tror behöver den.”
   ”Tänker du verkligen ge bort en tvåhundradollarsgitarr?”
   ”Why not? Jag är klar med den och jag vill inte bära på den. Det är bättre att ge den till någon som behöver den.”
   Jag var lite överraskad och jag sa att jag tyckte att det var en snygg gest.

Kicki var från Piteå och jobbade i en klädbutik här. Vi spelade eight ball mot Dave och Rob. Rob sa att han var väldigt bra och att han undervisade i den vietnamesiska varianten av biljard, där man använder sig av spelkort som visar vilka bollar som ska i. Kicki gjorde bra ifrån sig och vi skulle ha vunnit om jag inte hade missat den hyfsat enkla stöten med att få åttan i fickan. Vi förlorade med en boll och det retade mig.
   Vi spelade den vietnamesiska varianten, där hur många som helst kunde delta, och vi var åtta pers som lirade ett spel som verkade hålla på för evigt. ”Tar det alltid så här lång tid?”
   ”Vanligtvis inte”, sa Rob. ”Vi flippar ju bara runt.” En kvinna från Manchester stod nu vid bordet och visade upp en jättetatuering av en drake som hon nyligen hade skaffat och som täckte hela ryggen. Jag tänkte på vad Dan Brown sa i Den förlorade symbolen: tatueringen som konstform handlar inte om det estetiska värdet - den handlar om förändring.

Jag gick över med gitarren till Nahim, som var den lokale kocken på restaurangen mittemot Ting Tong. Christian följde med och bar gitarrväskan och vi gick in där och jag spelade på gitarren och folk tittade upp. Nahim kom ut från köket och jag sa att det var en present från Patrick. Han verkade inte tro sina öron.
   ”For me?” undrade han misstroget.
   ”For you.”
   ”For me?”
   ”For you.”
   När han förstod allvaret i det hela gick hans mun plötsligt från öra till öra. ”Thank you welly much”, sa han gång på gång, och satte ihop händerna och bugade.

Eftersom jag hade svårt att komma ihåg folks namn försökte jag använda mig av olika strategier för att minnas vad de hette. Michelle, till exempel, kopplade jag ihop med en Beatles-låt. ”Jag såg dig spela häromkvällen på Stone Free”, sa hon. ”Jag tyckte att det var bra.” ”Tack”, sa jag. Det var alltid roligt att få ett positivt gensvar. Hon bodde på Ice House, som i och för sig var ett märkligt namn på en bungalow-by härnere i tropikerna, och vi stötte på varandra då och då under våra vandringar. Hon var från utanför Melbourne, och hon syntes på långt håll när hon traskade fram på djungelstigarna i shorts och vandringskängor, med det ljusa håret spänt i en knut i nacken och ett igenkännande leende som visade upp perfekta vita tänder som man bara ville slicka på.
  
Jag gick upp och spelade tre låtar på Stone Free, och sedan gick jag till Art Cafè. Ann var där. Vi tog en öl. ”Filmen börjar om fem minuter”, sa hon. Hon hade gjort en dokumentär från Pondecherry i Indien om folk som faktiskt spelade på stenar, och den visades upp på en gigantisk duk i den lummiga trädgården. Stenarna sågades till centimetertjocka skivor av olika storlek och monterades efter varandra. När man slog på dem med en gummiklubba uppstod ett dovt hummande ljud. En scen visade upp en döv tvåårig flicka som genom att känna på de vibrerande stenarna skulle få en uppfattning om hur musik lät. Människor med olika handikapp, och hur de ansträngde sig för att klara den dagliga tillvaron, rörde vid en sträng inom mig. I eftertexterna så jag att Ann stavade sitt namn som Anne. Hon hade gjort ett proffsigt jobb och jag sa det till henne.
   ”Tack”, sa hon. ”Det här är min första film, men nästa år ska jag till Mongoliet och filma de kringresande nomadstammarna, du vet?”
   ”Javisst”, sa jag, fast jag hade ingen aning om vad hon pratade om.

Jag var på väg till stranden på djungelstigen. Det stod en lång och slank mörk man, propert klädd i skjorta och långbyxor och samlade pengar till någon välgörenhetsorganisaton. En ljushårig kvinna stod och grävde i sin väska efter pengar. Just när jag passerade dem tittade hon upp och försökte ge pengarna till mig.
   ”Vad menar du?” undrade jag.
   ”Oh, sorry”, sa hon, ”jag trodde att du var han – för ni båda har nånting i händerna.” Och det var ju i och för sig sant. Mannen höll i en tjock pärm och jag hade mina fem vykort.

Nu var det ju inte alla som var precis superlyckliga hela tiden. Den bedövande hettan och de sysslolösa dagarna gjorde att man var tvungen att även konfrontera sig själv. En och annan blev frustrerad och irriterad. Tyskarna tjurade och engelsmännen söp.
   Patrick och jag gick över till nästa strand. Han skulle senare åka till Indien och jag berättade om landet, om stränderna, djunglerna, bergen och städerna. ”När jag gick genom Calcuttas slumkvarter med en oerhörd fattigdom och apatiska människor som bara väntade på att dö grät jag som ett barn.”
   ”Tror du att Indien förändrade dig?”
   ”Javisst. Jag brukade vara arrogant.”
   ”Lite grann som jag då?” sa Patrick och flinade.

Detta är en historia som jag skrev ner i Bangkok. Jag ville inte skicka den för den låter så osannolik, och jag var rädd att eventuella läsare av bloggen skulle börja tro att jag bara hittade på saker. Men nu gör jag ett försök. Ni får bedöma själva, och kommentera gärna. Är den sann eller falsk?

Det var kanske tur att jag lärde mig de sociala koderna hyfsat snabbt. Hemma i Kalmar, när jag gick på Storgatan, tittade jag alltid på folk för att se om det var nån jag kände igen. I Växjö var det folk som tittade på mig. Här var det ingen som tittade på någon. I en jättestad är det kanske en överlevnadsregel att vara selektiv, intrycken är så många och överväldigande att man skärmar av sig och ser bara det man vill se. Det är få som stirrar och jag lärde mig att se utan att blänga.
   Jag gick in på Hippie Bar, som låg på en innergård med himlen som tak och där musiken spelade på lite lägre volym. Det var nästan fullsatt så jag blev anvisad att sitta vid ett bord med en ensam kvinna som satt och drack ett glas vitt vin. Jag blev glad för jag ville prata med någon och hon presenterade sig som S, och visade sig vara tillmötesgående på ett artigt men något tillbakadraget sätt. Jag beställde in Chang och vitt vin till henne, som hon själv ville betala, och vi kom in i en konversation, och efter en stund kändes det som att vi pratade som gamla vänner. Hon var mörkhårig och närmade sig förmodligen femtio, lite fyllig men utan att det störde på något sätt. Och hon hade ett härligt fastän något gällt skratt, och jag undrade för mig själv om jag i längden skulle älska eller hata det. Hon berättade att hon var från England, och sa ett ställe, men eftersom jag inte kunde placera det glömde jag genast bort det. Hon skulle åka ner till det Full Moon Party som skulle hållas andra december på Koh Phangan. Jag visste om festen och hade bestämt mig för att inte åka.
   Nästa bit av information var jag däremot inte beredd på.
   Hon verkade ha bestämt sig, och hon berättade i förtrolig ton att hon regelbundet kontaktades av the men in black, MIB:s, som ville att hon skulle hålla tyst om sina kunskaper om att utomjordingarna samarbetade i hemlighet med världens regeringar. ”It’s a worldwide conspiracy”, sa hon med eftertryck.
   Jag hade läst tillräckligt med olika Flashback-forum för att det skulle ringa en varningsklocka. Vi pratade en stund till och sedan skiljdes vi åt med en kram. ”See you down the islands”, kvittrade hon.
   Jag tog en kebab på vägen hem och gick och la mig. Men det var svårt att somna. Det var inget bra på tv:n och jag snurrade en stund. Det var något som störde mig. Och jag tänkte på vad hon hade berättat. Tänk om hon hade rätt?  

White Sands bjöd på en paus med nudlar, cola och den lokala, starka varianten av Red Bull. Sedan körde jag över till östra sidan och raksträckorna där. Moppen gjorde lätt hundra.
   Det var en snårig stig upp till vattenfallet i flip flops och jag undrade varför jag inte hade tagit mina runners. Men det var det värt, för när jag kom fram var det ingen där och jag kastade av mig kläderna och simmade i poolen under det framrusande vattnet som föll från kanske en tio meters höjd.  
   Det hördes glada skratt en bit nedanför. Jag följde strömmen och där var ännu ett vattenfall, och ett gäng lokala unga tjejer stojade och svingade sig i vattnet med repet som var fastbundet i en trädgren ovanför poolen. De var klara nu och gav sig av, så jag tog mig försiktigt ned för de hala klipporna. Det kom ett tyskt par. ”It’s zo naizz!” sa han och han hade rätt. Vi badade i bassängen som var två meter djup på sina ställen och det var en fridfull stämning med djungeln runtomkring och vattnet som rann ner, som om den skulle göra det för evigt. Jag tänkte på Jack Londons historia om den brutale kaptenen Varg-Larsen, som försvarade sig, när han blev anklagad för att i vredesmod ha dödat en sjöman, med att ett liv inte är värt någonting. ”Livet fullkomligt exploderar när det finns den minsta möjlighet till det.” Jag höll inte med Varg-Larsen om att det berättigade ett mord, men här verkade naturen faktiskt explodera av liv.

Kvällen innan gick jag till Ting Tong och Ann hade satt ihop ett snyggt program med rock’n roll och techno, där ibland tre olika låtar loopade och vävdes samman i repetativa mönster. Jag satte mig hos Jackie, Damon och Clarissa. ”Jackie”, sa jag, ”jag skrev en låt som heter som ditt namn.
   ”Jag skulle vilja höra den.”
   ”Jag kan ordna det.” Ann hade lite strul och hade tagit en paus, och jag gick upp och tog gitarren. Jag sjöng Jackie och publiken klappade. Jackies ögon var blanka. Vi hade druckit öl. ”Det var nästan som att låten handlade om mig.” Men bet hon inte sig lite i läppen?
   Och det var ju det bästa jag visste – att få människor att gråta utan att göra dem illa.

Jag snickrade på en artikel om Sydasien och vad folk valde att göra med sina liv. Jag träffade Ann och hon gav mig sin syn på det hela: ”Jag tillbringar den mesta tiden utomlands. Men jag känner mig sällan ensam för jag har vänner här och överallt.”
   ”Känner du dig inte rotlös?
   ”Inte än. Men om några år flyttar jag tillbaka till Paris, och sen får jag se.” Hon ryckte på axlarna. ”Sånt är livet.”