osmoala

Det var en molnig dag och topparna var inhöljda i en dimma som rullade nerför bergssidorna.
   Föraren gasade på norrut och vägens dåliga standard överträffades bara av minibussens usla stötdämpare. Delar av resan var så skumpiga att de hade kunnat utgöra en av attraktionerna på ett nöjesfält. Mamman och dottern från Nya Zeeland satt framför mig och de sov i förvridna kroppsställningar. Varje gång bussen slog i ett gupp studsade deras huvuden mot taket som gummibollar i ett snöre i ett racketspel. Jag försökte att låta bli att gapskratta. Men det var i och för sig inte särskilt svårt för jag hade bränt hundra dollar på två hotellnätter och en dag på stan i Luang Prabang, och något hade tagit mina flip flops utanför hotellentrén. Jag hatar tjuvar, särskilt som det var bra flip flops. Jag köpte ett par nya men det var inte riktigt samma sak.

Sista delen av resan åkte vi långbåt uppströms till Muang Ngoi, med relingen två decimeter ovanför vattenytan. Det var Jeff, Margaret och jag, och med bergen som tornade upp sig framför oss och med växtligheten som tycktes krypa närmare inpå, tänkte jag på Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta, där Marlowe, på jakt efter den galne överste Kurtz, ger sig upp för Kongofloden, och djungeln sluter sig kring båten och manskapet. Det var så det kändes – vi lämnade civilisationen och överlämnade oss i händerna på naturens likgiltiga och nyckfulla krafter.
   När vi sedan kom fram till byn var det första vi såg, en skylt som annonserade: ”Stenugnsbakad pizza, klockan sex ikväll.”  


Grottorna

Den lilla byn dominerades av den grusade huvudgatan och den hade sina affärer och restauranger med utmärkta laotiska och västerländska rätter, krämiga fruitshakes, och med arvet från fransmännen – härliga baguetter som laddades med alla möjliga sorters fyllningar. Och eftersom man inte räknade in transportkostnaderna i prislistan var det billigare att äta gott och dricka öl här än i Luang Prabang eller Vientiane.

Det bodde en tupp utanför min hydda, kanske två meter ifrån mig, och jag vaknade tre eller fyra gånger varje natt när han, eller någon av hans kompisar började gala - det spred sig som en löpeld genom byn när de svarade varandra. Varje tupp hade två distinkta, karaktäristiskt individuella läten, och jag lärde mig att känna igen vilken tupp det var som gol. Min tupp hade också två läten; ett kaxigt och ett ömkligt. Det var egentligen inte så mycket mer man kunde göra åt det än flina till och försöka somna om.
   Klockan var åtta på morgonen, jag åt min baguette med omelett, tomat, lök, gurka, garuk(?) och majonnäs, och drack Ovaltine och fruitshake, medan hundarna och kycklingarna sprang runt benen på barnen som var på väg till skolan med en boll sticky rice i handen. Kvinnorna radade upp sig, gick ner på knä och med ödmjukt sänkta huvuden erbjöd dagens ranson av kletigt ris till de orangeklädda munkarna, som tog emot gåvorna i sina matkärl, varefter de ställde sig på led och mässade en rytmisk bön.
   Jeff och Margaret gav sig iväg på en trekking-tur till nästa dag. Helmut var från utanför München och cyklade runt i Laos i fem veckor. Som alla tyskar kånkade han på en enorm packning och en väldig kamerautrustning. ”Jag tänkte gå upp till nästa by”, sa jag, ”och se grottorna som ligger där, längs vägen.”
   Han skakade på sin hästsvans. ”Nej, jag tar min mountainbike.”
   Jag sa inte att du fick följa med.
   Efter en stund kom han tillbaka till restaurangen. ”Jag tror jag ställer cykeln och går istället.” Och så, ja, då fick han ju följa med i alla fall.

Grottorna, ja, den största var som Lenas femrummare vid fotbollsplanen i Kalmar, det var lika högt i tak som i hennes vardagsrum med trappan och innerbalkongen, och jag tänkte på de väldiga grottorna i Gibraltar, där den största rymde en konserthall med plats för hundratals åskådare. Jag funderade på om jag skulle nämna något om klippan till Helmut, som ju var tysk.
   ”Vet du”, sa jag, ”att det finns över femti kilometer med tunnlar som är grävda i Gibraltarklippan, där det fanns logement, kommandocentraler och sjukhus.”
   ”När var detta?”
   ”De byggdes under kriget.”


Dalen

Didier och Jo studerade nyfiket en kvartsmeterlång tusenfoting. ”Look”, sa Didier, ”den rör benen i par om fem.”
   Vi fortsatte längs stigen, alla fyra. Vi mötte korta mörkhyade män med jaktvapen i händerna som såg ut som pistoler med gevärspipor. ”Konstigt att det inte hörs några fåglar. Här borde det finnas massor med fåglar”, sa Helmut.
   ”Dom lokala skjuter dom”, sa Didier, ”Dom skjuter allting och äter det.”
   Det hördes gevärsknallar i fjärran och ekot rullade fram och tillbaka i dalen där det studsade mot bergsväggarna. Vi kom fram till nästa by och en skylt berättade att det var tjugo minuters gångväg till vattenfallet. Vi fortsatte en bra bit men vi hittade inget vattenfall. Vi gick tillbaka till byn. ”Vattenfallet är tre timmars promenad härifrån”, sa schweizaren. Vi tittade på skylten igen. Där stod det tydligt att det var tjugo minuter. Undrar vilket slags rekord det är som måste slås för att klara av en tretimmarspromenad på tjugo minuter?
   Vi satte oss på en restaurang och åt nudelsoppa. En och annan västerländsk kvinna gick fram och tillbaka i den lilla byn. De klädde sig som de lokala kvinnorna, och de var okontaktbara och världsfrånvända, där de levde i sin egen illusion om total assimilation.
   Jag tänkte på de hippies jag hade träffat i Goa. Ibland var de grötmyndigt mästrande, nedlåtande arroganta och enfaldigt självupptagna. Vad hände med peace, love and understanding? tänkte jag, för de verkade förakta alla som inte hörde till den egna gruppen för inbördes beundran. Jag gissade att flera av dem hade Aspergers.
   Jag kom ihåg ett schackparti mot en tysk hippie. Han hade ett övertag. Han skrek över restaurangen: ”Han ville spela mot mig, men nu är det jag som håller på att vinna!” Han klappade i händerna efter servitören, ”Hey, where’s my chai?” Jag drog drottningen diagonalt, hela vägen över brädet, tog hans torn och satte honom i schackmatt. ”You are the winner”, sa han pliktskyldigt.


Byarna

På kvällen satt vi på Sky Bar runt den brinnande vedhögen, Didier, Jo och jag. Didier öste ur en tillsynes ändlös källa av ord och gester, och han pratade om det som alla fransmän verkade vilja prata om: ”I Brasilien är kvinnorna väldigt sexuella”, sa han. Om du träffar någon på gatan och hon gillar dig så följer hon med dig – eller tar dig med hem till sig.”
   ”For money? 
   ”No no no no, not for money.” Han vände blacken mot Jo. ”Eller hur?”
   Jo nickade och log. De båda utgjorde tillsammans en symptomatisk duo – den ene pratade oavbrutet och den andre sa knappt någonting alls.
   Didier berättade att han hade rökt i tjugofem år men slutade för åtta månader sedan. Det förklarade varför han, ibland när han blev röksugen, tog fram sitt paket med Camel, bröt av en cigarett och smulade den sakta och eftertänksamt mellan fingrarna.
   Senare på kvällen satt jag med Bernhard, en pensionerad fransman med tjocka glasögon och med håret och skägget som gick i grått. Han skulle ha gjort en perfekt kapten Haddock. ”Jag reser varje åt i Asien i sex månader”, sa han och visade en karta med platser han hade besökt, och skulle besöka. Jag följde med honom till nästa ställe där han kände ägaren. Ägaren ställde fram en flaska med Lao Lao, den lokala ris-whiskyn, som han bjöd på. Vi hade det trevligt och snapsade på spriten. När jag sedan gick hem var jag trött och längtade efter sängen. Om tjugo sekunder får jag sova, tänkte jag och grävde i fickan, för att upptäcka att jag hade tappat nyckeln. Jag gick in i grannhyddan som var tom och olåst, och somnade så fort jag slöt ögonen.

Jag vaknade tidigt och trodde för ett ögonblick att någon hade stulit mina saker, innan jag kom ihåg vad som hände inatt. Jag sågade upp låset och fick ett nytt av den vänligt skrattande kvinnan som ägde hyddorna. ”Tiotusen för låset”, sa hon. Jag gav henne tjugotusen.
   Eftersom jag inte hade mobilen i fickan, den funkade ändå inte här, tittade jag på olika klockor för att ta reda på tiden. Men de visade alla olika tid, och en hel del visade rätt tid bara två gånger per dygn.
   Jag stupade alltid tidigt i säng av trötthet, för jag vaknade vid sjutiden och på dagarna var det alltid långa vandringar mellan byarna. Peter var från Polen och hade hyddan intill min. Vi gick och åt frukost och hämtade upp Bernhard. Ute på djungelstigen var det bara en knapp mil till nästa by.
   Vi kom fram och satte oss på restaurangen. De slaktade en kyckling och serverade med sticky rice. Ägaren bjöd på Lao Lao och skrattade uppskattande så fort det var någon som svepte en sup av den kryddade whiskyn.
   Runt omkring i byn användes de amerikanska missiler som hade grävts fram, och där klusterbomberna inte hade detonerat, till blomsterrabatter, kokkärl och prydnader.

”Laos är världens mest bombade land, mer än Vietnam”, sa Ted. ”Dels var det inbördeskrig i landet mellan rojalister och kommunister och amerikanarna hjälpte till med att bomba. De bombade också efter de vietnameser som fanns i nordost. Men det finns ett tredje, bisarrt, skäl till bombningarna: när amerikanarna åkte på sina uppdrag från Thailand till Vietnam, och av olika skäl inte kunde släppa sina bomblaster, det kanske var dimma och man hade inte tillräckligt noggranna instrument - ja, man landar ju inte ett plan fullt med bomber – så, då släppte de missilerna över Laos på hemvägen istället.”   
   Ted, frun Lee och sonen Nimit hade kommit tillbaka från Luang Prabang. De åkte dit samma dag som jag åkte därifrån, vi hade missat varandra för telefonerna hade inte fungerat, och vi hade passerat varandra, någonstans under resans gång, på väg åt motsatta håll. Jag flyttade ut från grannhyddan och in i hans Guest House. Han hade ett bra ställe. Det var rent, rummen var luftiga, med västerländsk toalett, och jag hade två fönster som släppte in solljuset på dagen. ”Ikväll kan vi bada örtbastu”, sa Ted. Han hade två basturum vid den bakre verandan, ett för kvinnor och ett för män, där het vattenånga sprutade in, blandad med olika örter, eucalyptus, citrongräs och några lokala varianter som Ted själv inte visste namnet på. Då och då kom det kunder som bokade in sig på massage eller till kvällens bastu, för även om det var varmt på dagarna blev det lite kyligt på kvällarna.

”Det här är min åttamiljonersvilla”, sa Ted och flinade, och vi gick in i trädgården. Han menade landets valuta, och då blev det knappt åttatusen. Det stod en lokal kille på baksidan och byggde en altan i cement. ”Vi har köpt mark vid floden, och funderar på att bygga bungalows där”, sa Ted. ”Så, då måste vi ha någonstans att bo, och kanske kan vi bo här nästa år.” Han visade på vad som växte i trädgården på baksidan, och han räknade upp det som växte vilt och det som hade planterats: ”Mango, papaya, lime, apelsin, kokosnöt, bönor, ärter, sallad, gräslök, vitlök, och ett par till som jag inte vet vad dom heter. Vi har planterat tomater men dom har inte kommit upp än.”   Vi gick ner till den lilla bifloden där Ted hade en propeller som skickade ström till gästhuset. Det hade kommit ogräs i propellern, Ted rensade och startade upp den igen. Hans telefon ringde. ”Det var Lee”, sa han, ”hon vill att jag kommer tillbaka med en gång, för det är gäster på väg till bastun.” Han skakade på huvudet och beklagade sig lite klädsamt: ”Vi har ju precis fått telefonförbindelse här i byn och det är första gången hon ringer för att säga att jag måste hem och jobba. Där försvann den möjligheten att sticka iväg en stund på egen hand.”


Uppströms

Vi chartrade en motorbåt uppför floden, Peter, Jivan, det äldre engelska paret och jag. Davan, som skötte restaurangen och skaffade fram föraren, kom tillbaka. ”Var har du varit?” sa den engelska damen. Hon såg ut som en medelklasshäxa. ”What?” sa Davan.
   ”Man säger inte what, när man inte förstår – it’s very bad English!”
   Vi åkte uppströms, två byar bort. Vi gick nedströms mot nästa by, där båtkillen skulle hämta upp oss. Någon hade slängt ett godispapper på stigen. ”Det är sorgligt”, sa engelsmannen, ”hur dom skräpar ner.” Medelklasshäxan hostade rossligt. ”Dom lokala cigaretterna är shit”, sa hon. ”Det är därför jag hostar.”
   Vi hittade inte till nästa by utan vi irrade bort oss på berget och i dalgångarna, så vi gick tillbaka. Människorna vi träffade på stigen hälsade glatt med det romantiskt klingande hälsningsordet ”Sa-ba-dee”. Båtkillen hämtade upp oss. På väg ner till Muang Ngoi fick vi bensinslut och båtkillen paddlade den sista biten. Medelklasshäxan tog en av sittpallarna och började paddla med den. Det var fullständigt värdelöst. Hon sa: ”Jag vet att det var min idé, men jag vill inte vara den enda som gör det.” Det var ingen av oss som brydde sig om vad hon sa längre. 
   Vi kom fram och stegade uppför trapporna till byn. ”Nu ska jag gå och klaga”, sa Medelklasshäxan.
   ”För bensinstoppet? Det var kanske för att han fick köra två gånger upp till den andra byn.”
   ”Dom ska se till att checka så att det finns tillräckligt med bensin. Hon ska inte få behålla alla hundratjugo tusen.” Medelklasshäxan tänkte bråka om en dryg hundring, delat på fem.
   Peter och jag hade precis ätit när Jivan kom och satte sig. Han beställde nudlar och började berätta om Indiens gudar. ”Hur är det”, undrade jag, ”är inte Shiva och Kali ihop?”
   ”Zziva hazz a lot ov wivezz, jaa … thizz izz a long zztory ...”
   Jag förstod att vi skulle bli sittande ett tag till.


2010

Peter skakade på huvudet. ”Stekt ris med kyckling och fisksås – I’ve had enough of it.”
   Vi hade varit i två byar under dagen. Den andra byn hade tre, eller fyra restauranger, och den första hade kanske tre restauranger, alla med menuer på engelska. På O.B Restaurant träffade vi på Bernhard. Jag hade trott att han hade åkt, men istället hade han flyttat till den här avlägsna byn. ”I like it here”, sa han och beställde en ny öl. Han satt med en ung fransyska. ”Här kostar en bungalow bara femtusen per natt, eller kanske tiotusen, om man är två, jag vet inte hur dom räknar”, sa han och skrockade glatt. Fransyskan presenterade sig som Justine, hon hade ett vänligt leende och ängsliga ögon. Bernie beställde mat till dem båda, och han ville inte prata med oss, han hade bara ögon för Justine, och han pratade med henne på franska. Tydligen var det något om resor, för han räknade upp den ena asiatiska staden efter den andra, och hon lyssnade uppmärksamt.
   Undrar när hennes pengar tog slut?
   På vägen till byarna hade vi gått över risfälten för att undvika Checkpoint Charlie, som höll till vid grottorna. Han var en lokal kille som hade börjat bli rik på att ta betalt av turister som var på väg till dalen. Han hade köpt rättigheterna vid en hemlig budgivning, och fick alltså ta knappt tio spänn per person som han släppte in till byarna. ”The money goes to the school in the village”, hade han sagt. ”Det är bullshit”, sa Ted. ”Han la högsta anbudet, och nu håvar han in pengarna till sig själv. Nu håller han på och bygger det största huset på huvudgatan i Muang Ngoi.”
   På vägen tillbaka sprang vi förbi Checkpoint Charlie, vinkande och ropande Sa-ba-dee. Han såg på oss förundrat – när missade jag de här grabbarna?
   Det hade varit inbrott på Banana Guest House, en turist hade blivit av med en kamera och bypolisen var på väg dit Jag tyckte att det var märkligt att inget lås hade brutits upp utan någon hade tagit sig in med nyckel. ”Det är inte första gången som det försvinner saker från rummen på Banana Guest House”, sa Ted. ”Det har hänt uppåt tretti gånger under dom fem år jag har bott här, och det är ägaren och hans familj själva som ligger bakom stölderna. Alla vet det och dom ger hela byn dåligt rykte, men det finns inga bevis.” Jag gick förbi Banana för att bekräfta mina fördomar, och, jo, ägaren såg ut som något ur ett brottsregister.
   Kineserna flyttade ut och Ted städade ur rummen. Han förklarade läget: ”Jag har dubbla akademiska examen, men jag står helt handfallen när det är något kroppsarbete som ska göras. Dom lokala är mycket bättre på det, och min fru är mycket bättre på att odla än vad jag är. Jag tar mest hand om Guest houset.”
   Det var marknadsdag och vi gick dit. Vi åt nudelsoppa med fläsk till frukost, och fantastiska, feta, kryddiga korvar. Två resereportrar från Bangkok blev imponerade när de hörde Ted prata flytande thai. ”Har du ett Guest House här?” frågade de. ”Nej”, sa Teds fru och flinade, ”han är här som städpersonal.”

Det var nyårsafton och byborna festade i tre dagar. Ted, Peter och jag satt på Teds veranda och drack whisky och öl. Klockan slog tolv och vi gled behagligt in i 2010.

Ted hade ett av de dyrare ställena i byn. Det var bättre standard, det fanns el och varmvatten, och jag hade ätit flera av mina bästa måltider här tillsammans med familjen.
   ”Vill du räkna på hur mycket jag blir skyldig?”
   ”Du behöver inte betala nånting”, sa Ted. Det tyckte jag var riktigt hyggligt.
   Peter kom förbi med sin ryggsäck. Vi tog grejerna och gick ner mot båtarna.
   ”I’m sure I will miss this place”, sa han.
   “Me too.”
   Bernhard skulle stanna en natt i Nong Khiaw, Justine skulle åka norrut, Joe, den tyske resereportern skulle besöka några grottor. Peter och jag tog minibussen, och den hade bättre stötdämpare än på uppresan.
   Det var nerförsbacke hela vägen i två och en halv timme till Luang Prabang.

Jag växlade till amerikanska dollar och fick både Franklin, Jackson, Lincoln och Washington.
   Hualampong Station var sig nästan lik från senast jag var här för en massa år sedan, då jag hastade för att hinna med tåget och halvvägs genom den stora vänthallen upptäckte att alla människorna stod upp, helt stilla och som i givakt. Den här gången spelade de inte nationalsången.
   På tåget satt jag mittemot en kvinna som jag gissade var laotiska. Hon var obeskrivligt vacker med sina rena drag, oskuldsfulla ögon och sin meditativa hållning, där hon bidade sin tid och tålmodigt uthärdade den långa tågresan. 
   När kvällen kom förvandlades tåget till en sovsal; den vänlige tågvärden fällde ner boxarna i taket till överslafar och drog ut sätena och bäddade med lakan, täcken och kuddar med örngott. Jag var själv i min del och kunde välja var jag ville sova men jag satt kvar med det öppna, fläktande fönstret som blåste in Bangkoks avgaser, och sedan, när vi lämnat stan, skickade in djungelnattens aromatiska och mättade dofter.
   Det här sättet att resa med tåg passade mig utmärkt, och jag tänkte på Paul Theroux´ utmärkta bok som heter Den stora järnvägsbasaren, som jag har läst tre gånger, och som handlar just om en resa genom Asien med tåg. Theroux kommer till Jaipur och följer med en usel guide som visar honom en historisk byggnad.
   ”Vem byggde detta?”
   "Du skulle ändå inte veta vem det var.”
   ”Gör du?”
   Han träffar ett par som är intresserade av magi. Theroux återberättar en historia, en novell, som han säger är en av de mest skrämmande han någonsin läst. Efteråt sitter paret tysta en lång stund, och till slut säger mannen: ”Är du också inne på ockulta grejer?”

Jag vaknade i soluppgången med det böljande landskapet utanför kupéfönstret. Detta var långt från Khao San Road. I passkontrollen blev jag tagen åt sidan för att ha överträtt min vistelse i Thailand med en dag. En viss pappersexersis uppstod och jag fick betala en straffavgift på hundra kronor innan jag släpptes ut ur landet. På den laotiska sidan höll visumbyråkratin på i två timmar för oss som hade kommit med tåget. Vi var några som tog en taxi till stan. Om thailändarna kör som galningar var det inget mot Vientiane. Men jag tror att de har högertrafik här.
   Jag hade inte ätit på över arton timmar och kände mig skakig, både känslomässigt och fysiskt, så jag satte mig på Full Moon Café och beställde Beerlao, köttfärssås och sticky rice. Maten kom in och jag började äta långsamt, det var riktigt gott, och jag studerade människorna. Alla verkade artiga. Till och med flugorna verkade artiga. De flög fram och surrade en stund som för att säga hej, och flög sedan vidare. Jag pratade med en norrlänning som var ute på sin första långresa. ”Det här med artigheten mot turister är ett påbud från kommunistregimen”, sa han. Sedan började han prata om det han allra mest verkade vilja prata om: ”Laos är ett jävligt bra land, och jag kan köpa så många brudar jag vill!” Han flinade med sina snuständer. ”Och jag är ju inte ens speciellt snygg.”
   Jag förstod vad han menade. 
   Efter att ha gått igenom det lilla centrum som utgör huvudstadens kärna - det tog en kvart och resten är inte speciellt intressant - flög jag till Luang Prabang i norr i ett bullrigt propellerplan. Det tog exakt lika lång tid som att flyga mellan Kalmar och Stockholm.
   Jag tog ett rum på ett Guest House och gick och la mig tidigt. Jag var en fullständig främling i denna stad. Jag drömde att jag var hemma, omgiven av alla jag kände.

Imorgon, dan innan julafton, åker jag till Muan Gnoi för att hälsa på Ted. Där finns ingen uppkoppling, så jag hör av mig när jag återväder från djungeln till internetcivilisationen. Det kan ta en vecka, men det kan också ta längre. Jag vet inte.
   Men en sak vet jag – jag hoppas att ni alla får en härlig jul och ett gott nytt år!

Jag lovade Maria två dagar, innan jag skickade den här texten, så att hon skulle hinna ut ur landet. Det var kanske ett skämt, men hon skrattade inte, och ett löfte är ett löfte.

Maria och jag tog taxin, båten och bussen upp till Bangkok. Efter några loja veckor på Elefantön kändes det som att resandet gick med raketfart.

Dagen innan hängde vi på Art Café. De hade wifi och den fungerade utmärkt. Jag kopplade upp och beställde spagetti med kyckling. Alldeles för sent kom jag ihåg Annes ord: ”De lägger på en massa sesamfrön på allting och det kan bli lite för mycket.” Maten kom in, jag tog två tuggor och ställde undan tallriken. Jag tog en klunk öl.
   ”Du ser lite ledsen ut. Är du det?”
   ”Nejdå”, sa Maria. ”Men jag tänker på att jag åker hem om tre dagar.”
   ”Hur handskas du med de ständiga mötena och avskeden?”
   ”Om det händer att man blir kär, så händer det. Men det är inte mitt main objective. Jag vill resa och ha kul.”

På kvällen var det strandparty igen. Vi gick ner ett gäng med ölflaskor i nävarna. Manuel kom fram och limmade på Maria. Hon avfärdade honom genast, med ett skratt, och jag tyckte ännu bättre om hennes stil. Och ännu mindre om Manuels.

Vi checkade in på var sitt rum för tretti spänn natten, i kvarteren nära Khao San, men Maria lovade att det i alla fall var rent. ”Jag ska bara gå upp med grejerna så går vi och tar en öl”, sa hon. Det tog henne två minuter.
   Senare på kvällen drog vi runt bland barerna. Vi satt en bra stund på en liten krog i en trång gränd. Jag kände ägaren sedan tidigare och han spelade alltid bra musik, och han blandade starka drinkar. ”I like this place”, sa Maria. ”Det är tretti meter från Khao San, men det är nåt helt annat.”
   Vi skulle gå vidare.
   ”Jag ska bara betala, så går vi”, sa jag.
   ”Jag har redan betalat”, sa hon.
   Vi satt på dynorna ut mot gatan på en trevlig bar, i närheten av hotellet. ”Det här med att thailändarna älskar sin kung så mycket, det är mest på ytan”, sa Maria. ”Folk är rädda att om dom snackar skit om honom så finns det kanske en kusin eller svåger eller annan släkting till kungafamiljen, eller någon informatör, som lyssnar. Men om du pratar med dom privat och dom litar på dig kommer det fram att dom inte är så rojalistiska. Och det, av flera skäl ...”
   Tio minuter senare kom det en motorcykel med två poliser och lyste med en stark ficklampa in i restaurangen, och de stängde ner stället för kvällen.
   ”Fucking police”, viskade ägaren till mig. ”Det här var inte den lokala polisen utan stadspolisen. Dom vill ha hundratusen bath för att inte stänga igen stället för gott.”
   Jag vet inte vad kopplingen var, eller om det fanns någon, även om jag har hört om liknande händelser.  Men just då verkade det hela mycket märkligt.

Klockan var halv nio på morgonen. ”Idag är jag bakis”, sa Maria. Men hon hade energi som räckte hela dagen. Vi drack fruktshakes i väntan på flodbåten till Chinatown, och den backade in och drog ut på floden med en väldig fart, och Bangkok var en fantastisk stad och den slukade inte bara människor utan förmodligen också en del av naturtillgångarna med sitt myller av båtar och bilar, taxis, bussar, tuk-tuks, lastbilar, tåg, lufkonditioneringar och miljoner gasolkök.
   Maria rörde sig snabbt i folkmassan på de trånga köpgatorna, och hon höll hela tiden en blick över axeln så att vi inte skulle komma ifrån varandra; hon kastade sig djärvt ut i trafiken när det fanns en lucka mellan två bilar; hon valde rutinerat mellan bambuskålarna med kinesiska delikatesser på restaurangen där vi åt frukost, som om hon hade gjort det miljoner gånger; vi hämtade upp tre tunga kassar med presentaskar till hennes systers bröllop och hon tvingade tuk- tukföraren att köra en lång omväg runt den enkelriktade gatan så att vi skulle hamna precis framför hotellet.
   Undrar vad hon jobbar med? Så jag frågade henne.
   ”Jag arbetade som manager på en bank, men jag sa upp mig. Nu vill jag göra något annat.”