Höstlöv
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference – Robert Frost
I'm never more serious than when joking – Robert Frost
I början av november har turistsäsongen knappast kommit igång på allvar. Det vet du när fåglarna och geckorna håller sig gömda bakom trädstammarna och uppe i lövverket utan att säga ett knyst.
De bidar sin tid. Som försäljarna här på Rambuttri också gör. De vet att deras stund kommer snart.
Så, det var inte konstigt att ingen av the usual suspects kom fram till dig på gatan eller hoppade fram från ett restaurangbord för att krama om dig och säga, ”Long time no see – how are you?”
Det fanns ingen Gad här, och ingen Noi heller. Inte Pam. Inte Kita. Ingen här som kunde bekräfta dig som en människa. Jag var helt osynlig och om du så försvann från jordens yta i denna sekund skulle folk runt omkring dig se en rökpuff som eroderade i vinden, och strax skulle de återvända till sina samtal kring konkreta ting. Och checka sina telefoner.
Det var kanske lika bra.
Sedan kommer min gamle vän Nicolaus gåendes längs Rambuttri. Jag har redan sett Player Number One på flyget hit men jag tvekar inte att korsa hans väg och säger, ”Hello...” Antingen är han verklig eller bara ett påhitt av min jetlaggade hjärna, men när vi tar en kram är han fysisk. Och det han säger är verkligt nog – ”let's have a beer”.
