osmoala

 

 

I dreamt about

The Cambodian men

Hurt by the wars

They came to me

To shake my hand

But then they had no arms

 

 

Barbara och jag satt på Soria Moria med drinkar och olika tapasrätter. Paul hade åkt tillbaka till Chiang Mai. Davann hade åkt tillbaka till Phnom Penh. Vi hade pratat om Angkor.

   ”Vet du…” sa jag, ”att ditt skrivande på avhandlingen skulle vara en perfekt täckmantel.”

   ”För vad?” undrade Barbara.

   ”För en lönnmördare.”

   ”Vem är det hon dödar?”

   ”Bad guys. Dom riktigt onda människorna, dom som hotar hela universums existens.”

   ”Really?”

   ”Ja. Dom har en tidsmaskin med vilken dom hämtar artefakter från tolvhundratalets Angkor, som dom sedan säljer vidare för enorma summor. Tidsmaskinen har börjat luckra upp den linjära tidens kontinuitet och om hon inte stoppar dom kommer själva tiden att kollapsa, vilket innebär slutet för hela universum.”

   ”Hmmm…” Barbara tog en klunk. ”So, what does she do?”

   ”She kills them. She kills the bad guys.”

   ”Hon heter Amara. Det är namnet på en av Buddhas fruar i ett tidigare liv”, sade Barbara.

   Mer om detta senare.

 

”How long do you want to stay?” frågade Komlien, managern på The Prohm Roth Inn, när Ewen, Justine och jag checkade in. Jag sa som det var:

   ”I don’t know.”

   Att aldrig veta hur länge jag tänkte stanna invaggade mig i en härlig illusion av ansvarslös frihet. Och om jag gillade ett ställe stannade jag kvar. Här skulle jag stanna i flera veckor, men det visste jag ju inte nu förstås.

 

De var på dig hela tiden. Tuk-tukförarnas ihärdiga försök att pocka på uppmärksamhet kunde i början reta dig till vansinne när du försökte börja orientera dig runt i området kring The Old Market. Du skulle kanske komma att finna ett barnsligt nöje i att hitta på alternativa svar till deras ständiga spörsmål, särskilt som de nästan alltid tog det från den lättsamma sidan, och, ja, i början, det var bara i början det kunde låta såhär:

   ”Where you going?”

   Sjungande – ”Fly me to the moon and let me be among the stars…”

   Eller:

   ”Tuk-tuk?”

   ”You need a tuk-tuk? I’ll get you a tuk-tuk.”

   Eller:

   ”Tuk-tuk?” Föraren pekar på sitt fordon.

   ”Yes. It is a tuk-tuk.”

   Eller:

   ”Ladies? Marijuana? Cocaine? Crack?”

   ”No. We want crack whores.”

 

Jag gick tillbaka till hotellet efter ännu en av de långpromenader i Seam Reap med runners på fötterna som gav mig tillfälle att meditera över saker som – var det verkligen värt att ge sig in i Angkor ännu en gång, för jag hade ju redan varit där två gånger på en tidigare resa?

   ”Ja”, sade Barbara och så gjorde hon det lätt för mig att bestämma mig. Hon hånskrattade glatt när jag berättade om vad jag hade sett hittills – Angkor Wat och Angkor Thom, och en tur med motorcykel runt den västra vattenreservoaren.

   ”Hah hah haa! There’s a lot more… for example…”

   Barbara var historiker med sydostasiatiska kulturer som specialitet. Hon var från Ungern och hade undervisat på universitetet i Budapest. Nu bodde hon här på hotellet i månader med att samla in material och skriva på sin doktorsavhandling om ett av templen i Angkor.

   Det fanns en lummig, stenlagd trädgård framför entrén till hotellet med stolar, bänkar och bord där en del av gästerna brukade samlas i solnedgången. 

   Jag satte mig vid ett av de två runda stenborden i skuggan av mangoträdet, där hon brukade sitta med sin dator.

   ”Det känns som att jag förstör ditt fokus”, skulle jag säga medan Barbara bläddrade i sin notebook bland de hundratals bilder hon hade tagit inne på det enorma tempelområdet.

   ”No, no, no – I can concentrate. Annars går jag upp på mitt rum, eller sitter på balkongen på andra våningen.”

   Hon var en outsinlig källa av kunskap till Angkors olika epoker, där den hade existerat någonstans mellan åttahundra- och fjortonhundratalet, och som under sin storhetstid runt tolv- trettonhundratalet hade staden upp till en miljon invånare, då den religiösa inriktningen gick från hinduism till buddism, och sedan, av någon anledning övergavs staden och ingen visste egentligen varför.

   ”Nobody knows”, sade Barbara. ”But I have a theory.”

   Hon hade alltid en teori och hon berättade om den här teorin:

   ”Det är svårt att hålla ihop ett rike av människor som tror på buddismen, som ju mer fokuserar på individen än på samhället, och även om det fanns en armé av… jag vet inte ordet på engelska – människor som slåss för pengar, en sorts yrkessoldater, var det kanske svårt att behålla gränserna, för dom saknade den rätta tron.”

   ”Jag vet vad du menar”, sa jag eftersom jag trodde mig veta en del om det här med att sakna den rätta tron. ”Men om jag skulle bli tvungen att välja en religiös inriktning skulle jag förmodligen bli buddist, för jag ser den egentligen inte som en religion, utan mer som en filosofi, som ett tankesystem kring hur man beter sig mot andra människor.”

   ”Yes”, sade Barbara och hennes ögon glittrade. De glittrade alltid, och speciellt när hon pratade om Angkor. Men, senare skulle jag tänka att de hade glittrat på grund av allt det spott jag sprutade i hennes ansikte i mina ivriga försök att verka bildad.

 

Paul hade anslutit från Phnom Penh. Jag hade bokat ett rum till honom här. Vi tog en öl i trädgården. Vi hade umgåtts i Chiang Mai i månader, bara ett år tidigare.

   ”Vad hände med Robert?” frågade han.

   ”Vi är på Facebook. Han bor i Guatemala nu.”

   ”Och Chloe?”

   ”Hon är i Skottland. Jag tror inte att hon reser hit i vinter.”

   ”Och, vad var det han hette – Max?”

   ”Ingen aning. Jag skickade ett mail men jag hörde aldrig av honom sedan.”

   För, det var ju som det var – du träffade nya människor hela tiden, en del av dem försvann ur ditt liv och andra blev kvar.

   Paul var från Belgien där han idag bodde två mil från Bryssel. Han hade rest tillräckligt mycket och bott tillräckligt länge i olika världsdelar, där han bland annat hade lärt lokalbefolkningar att bevara sina skrivna historier, för att ha hunnit lägga sig till med den där förrädiskt milda blicken som kunde spraka av nyfikenhet och en naturlig glädje som smittade likt rena Hong Kong-influensan. Samtidigt dolde hans godmodiga uppsyn med de runda glasögonen och det långa blonda håret som han knöt i en hästsvans en betraktande och granskande sida som nya bekantskaper i hans omgivning ofta var lyckligt ovetande om. Men han pratade aldrig skit om andra och jag tänkte att det var ju bra att det var på det viset.

  

Barbara pratade heller aldrig skit om andra och hon verkade tycka att alla människor var bra människor tills de bevisade motsatsen.

   ”I don’t judge people”, sade hon. Hon kunde vara analytisk och kategoriserande, men hon lät aldrig intellektet ta över känslan.

   ”Jag är en antiintellektuell”, sa jag där vi satt under mangoträdet med våra datorer och skrivmaterial prydligt arrangerade på bordet framför oss. Som av en händelse hade vi samma notebooks, Asus, hennes var vit och min var svart, och våra anteckningsböcker hade på omslaget tecknade motiv från Angry Birds.

   ”Vad betyder det?”

   ”Jag vet inte, men jag tycker att det låter tufft när man säger det.”

   Jag berättade om Blade Runner-testet.

   ”I Blade Runner använder dom ett test för att ta reda på vilka som är replikanter, en slags högfunktionella, livsfarliga robotar som ser ut som människor, och vilka som inte är det. Utfrågaren lägger fram ett antal påståenden som rör sig kring våra föreställningar om olika tabun, samtidigt som man mäter objektets pupillreaktion. Ett påstående låter såhär: Du är bjuden på en fin middag med silverbestick och kristallglas, och när huvudrätten kommer in ser du att det som serveras är kokt hund.”

   Det där provet skulle aldrig fungera i den här delen av världen, insåg jag plötsligt.

   ”Vad händer med dom som inte klarar testet?”

   ”Dom har bara fem minuter kvar att leva. They are killed.”

   Barbara nickade fundersamt och jag letade efter den röda tråden:

   ”Man kan göra samma test på en del intellektuella. Jag känner till en del smartskallar som, om jag berättade att min minigris blev överkörd på gatan igår, skulle de genast börja ge olika recept på hur man tillagar marinerad spädgris. Men, du är inte sån.”

   ”Utrota alla intellektuella? Som Pol Pot?”

   ”Ja. Visst är det märkligt hur en del idéer kan rota sig fast i en människas sinne? Men, det där är en film. Pol Pot var verklig.”

   ”Men, i filmen var skurkarna robotar?”

   ”Ja. Men ingen var helt säker – inte ens agenterna som jagade efter skurkarna – om att han eller hon helt säkert inte var en replikant själv. ”

   Barbara skakade förmodligen på huvudet åt mina utvikningar. Hon hade sina små, tunna, äggformade glasögon på näsan och håret i en knut i nacken. Men hon försvarade sig när jag försökte jävlas med henne:  

   ”Jag ser inte ut som en akademiker.” 

   ”Jo, det gör du. Du ser mer ut som en bibliotekarie än en del bibliotekarier jag känner.”

   Hon kisade med ögonen och sade anklagande:

   ”You’re so bad!”

   You ain’t seen nothing yet… b- b- b- baby.  

   ”Yes. Some people are buddhists. I’m a baddist. Vad säger du om att släppa ner håret?”

 

Barbara tog med mig, Paul och Davann till Soria Moria, för nu var det onsdagskväll då alla cocktails och tapasrätter kostade en dollar styck.

   Vi skålade och tog klunkar av våra drinkar. Paul, Davann och jag drack margaritas och Barbara smuttade på en Daiquiri.

   ”Is it Cointreau?” undrade Paul.

   ”No. I think it´s Triple Sec.”

   Jag hade skrutit om de fantastiska margaritas jag skakade fram därhemma, och att jag alltid använde Cointreau, för Triple Sec hade inte i sig den där förrädiska mjukheten som annars gärna fick dig njuta flera stycken på raken. Det där var ju bara snack för egentligen var det hembränt och margaritamix från Coop.  Och fast du efter ett gäng välblandade drinkar sedan efteråt knappt kunde knyta skosnörena var det helt okay, inte minst här eftersom vi alla gick omkring i flip-flops.

   Davann var Pauls kambodjanska flickvän och hon hade kommit med bussen från Phnom Penh samma dag. Hon var en av de där studenterna som tog en kurs lite här och var, och, kanske just därför, var hon också lite tillbakadragen, nästan blyg, men också väldigt vänlig och tillmötesgående när du fick henne att prata.

   Samtidigt kan det inte ha varit så lätt att bara sätta sig ner med det här gänget av självständiga snackare som gick på autopilot och som bara ökade hastigheten när den ena limegröna drycken efter den andra började anlända till bordet med en närmast pneumatiskt regelbunden precision.

   ”I speak only a little English”, sade hon och skrattade blygt i början. När sedan drinkarna började göra sitt tog hon fram sin mobil och visade bilder på klänningar som hon hade ritat och sytt. De såg proffsiga ut.

   ”Look at what she’s wearing now – it’s her own design”, sade Barbara. ”She looks great.”

   ”Yes, you’re right.”

   Barbara nickade. Hon var van vid att ha rätt och det var jag också, men till skillnad från mig kunde hon erkänna om hon hade fel, och det mycket snabbare än jag. Jag tänkte att vi två tillsammans skulle sluta i en supernovaexplosion. Eller, så skulle vi bli väldigt goda vänner.

 

Det var egentligen ett fantastiskt hotell vi bodde på eftersom alla verkade så glada hela tiden. Jag passade på att då och då köpa en hela Red Eagle med is och cola, och jag terroriserade omgivningen med ukulele och sång, och folk sjöng med i refrängerna och Barbara sjöng klarast av oss alla, för hon hade sysslat en del med sång tidigare i livet.

   Men det var lite oklart ibland om det handlade om tidigare i det här livet eller i något föregående liv, för hon kunde säga på sitt leende lättsamma sätt saker som ”I min tidigare inkarnation…” och som lämnade dig svävande kring om hon skojade eller menade allvar.

   ”You’re supposed to be an academic, you know”, kunde jag säga anklagande men hon bara skrattade. Som en vacker kvinna som bär på en rolig hemlighet.

   Men, kanske ligger det något i de där inkarnationshistorierna som en del människor berättar om, för själv fick jag under några nätter livliga drömmar om att Barbara och jag hade känt varandra i Angkor för länge sedan, långt innan stora mänskliga framsteg som relativitetsteorin, bemannade rymdfärder, dokusåpor och analblekning.

 

Jag brukade slöa i trädgården på dagarna, eller så tog jag mina promenader med runners på fötterna. Ibland hamnade jag på Villa Anjuna. Det var ett guest house med en stor trädgård som på kvällarna lystes upp av kulörta ljus där Frank, den tyske managern, styrde och ställde med en vänligt inkännande hand.

   Jag pratade med Tori där en dag när jag kom tillbaka för att lämna tillbaka ett ölglas som jag hade fått med mig efter gårdagskvällens party. Hon var från södra England men hon hade bott här i Seam Reap i ett år nu. Hon jobbade som fotograf och hon kunde kika på verkligheten som genom en kameralins, för hon komponerade bilder av bara farten.

   Vi satt i baren på Anjuna och hon rökte sakta på en joint. Jag tände en av mina mentolcigaretter, drack en klunk Angkor och hon sade apropå sitt fotande:

   ”Reality is what you make out of it.”

   Vi gick till stan, förbi Old Market och det fanns lediga bord ut mot gatorna på Viva!, den mexikanska restaurangen som serverade härliga frozen margaritas för en och en halv dollar, och vi satte oss ner på korgstolarna vid det runda bordet och huset på andra sidan gatan, med sin retrostil av balkonger med skrangliga räcken målade i gult och blått, fick mig att tänka på tjugotalets Paris. Henry Millers Paris.

   ”Har du läst Henry Miller?” undrade jag och sög in på drinken som tornade i glaset som en fluffig, tequiladränkt snöboll, och som alltid bjöd på en tvivelaktigt härlig, men definitivt nedkylande brain freeze. Kanske drack jag dem för snabbt?

   ”Of course”, sade Tori, där hon följde min blick ”I love these buildings. There is something about the French colonial style that catches the eye.”

  

Vi till X-Bar, med en skamfilad trappuppgång med graffitti som förde tankarna till åttiotalets Bronx, och som överblickade en av de mest trafikerade gatorna i centrum, med biljardbord och en scen där det spelades livemusik fyra kvällar i veckan, och en trappa upp, mot den öppna himlen, fanns det märkligt nog en skate board ramp. Jag sa:

   ”Man skulle kunna vara i den här staden i en månad utan att hitta hit en enda gång.”

   ”Yes”, svarade Tori. ”You have to know the right people.”

   Av en märklig tillfällighet kände vi samma människor. Det var Matt från Australien och Richard från staterna. Matt drev en bar nere vid floden. På tisdagskvällarna hade han en open mic och Richard kom dit lite småfull en kväll för att spela gitarr och vi underhöll bargästerna en stund med sång och gitarrspel.

   ”We share a house together”, sade Tori. ”I like these guys, but now and then I have to get out of there… I get these claustrophobic things sometimes – do you know what I mean?” 

   ”I think I do” svarade jag.

   Sedan sade Tori något om sina fotojobb, och även om jag fattade att hon använde sig av yrkesjargong dök det upp en lika kortvarig som makaber scen för min inre blick när hon sade:

   ”Next week I have a wedding to shoot.”

 

Vi hade varit i Angkor några dagar tidigare, Paul, Barbara och jag då hon guidade oss runt till sju olika tempel i området.

   Vi hade en tuk-tukförare som körde oss runt hela dagen. Barbara visade sevärdheterna i kronologisk ordning från den äldsta och framåt. Hon gav en kort föreläsning om varje plats med den naturliga och lätta auktoritet som bara kommer av ingående kunskaper och stor passion. Hon lyssnade på våra frågor om de olika epokerna. Hon formulerade svaren så att till och med jag fattade vad hon pratade om. Men jag tänkte på något annat. Tänk om det var så att det var hjärnan som var kvinnans sexigaste kroppsdel?

 

 

Jag sade något om senare förut. Det är nu:

   ”Amara” sade jag. ”Bra namn.” Jag spann vidare: ”Och det speciella med den här kvinnan är att hon kommer ihåg sina tidigare inkarnationer, och det är det ju inte alla som gör. Hon har levt många liv i Angkor, i olika epoker från 800-talet till 1400-talet. Nu är hon tillbaka för att rädda den historiska staden från dom hänsynslösa tidspiraterna, och samtidigt rädda universum från undergång.”

   ”Hon har en schamantrumma…”

   ”…med vilken hon sätter sig i trans så att hon kan resa bakåt i tiden mellan århundradena, och tillbaka in i kropparna av sina tidigare inkarnationer.”

   ”Men den här kvällen…”

   ”Vid Angkor Wat…”

   ”En scen som lyses upp av fullmånen…”

   ”Amara gömmer sig bakom en stenstod och spionerar på piraterna när de gör sig redo för att starta tidsmaskinen som ska slunga dem tillbaka till tolvhundratalets Angkor för ännu en plundrarattack.”

   Men, det finns en tuk-tukförare…”

   Var fan kom han nu ifrån helt plötsligt?

   ”Yes… han är Amaras bundsförvant, och han vet om allt som händer vid det här templet inatt…”

   ”…Och han kastas tillbaka till tolvhundratalet…”

   Det här började bli lite komplicerat.

   ”Ja… han tar sin tuk tuk och kör in den i tidsmaskinen precis när den har startat och håller på och bygger upp sitt kraftfält. Amara ser dem alla försvinna ner i tolvhundratalet, tidsmaskinen, skurkarna och tuk tukföraren med sin tuk tuk, som när han krockade med tidsmaskinen gjorde den obrukbar, och skurkarna fastnade kvar nerför tidslinjen utan möjlighet att ta sig tillbaka igen.”

   ”Vad hände med dom?”

   ”Dom hade vapen med sig, dom sköt mot vakterna men när deras kulor tog slut blev dom dödade, och det var slutet för dom.”

   ”Vad hände med tuk tukföraren?”

   ”Tempelvakterna såg att han var på deras sida, för han körde omkring sin tuk tuk i stridens hetta, det var som ett slagfält, och han försökte meja ner tidspiraterna.

   ”Så, han klarade sig?”

   ”Ja. Han blev kvar i tolvhundratalet men som tack för hjälpen fick han ett helt harem av Apsara-dansöser och behövde aldrig mer arbeta en dag i sitt liv. Det var det han hade önskat sig hela tiden.”

   ”And what happened to the guy who wrote the story?”

   Vi hade tidigare pratat om de olika nivåer av persona som figurerar i och runt en text, till och med när den är skriven i jag-form. Vi var överens om att det jag som agerar i en story inte nödvändigtvis är samma jag som skriver historien. Och att det jag som skriver texten inte behöver vara samma person som satte sig ner för att skriva ner den.

   ”He is also a timetraveller”, sa jag självklart. ”Han åker med jämna mellanrum till tolvhundratalets Angkor där han har ett hus, och du kan inte tro hur billigt han fick det, även med dåtidens mått mätt. Men han brukar bara stanna där i några veckor, för han har flera ställen, i de olika epokerna i Angkor, längs tidslinjen, där han också tillbringar sina semestrar.”

   ”Så, när han säger till sina vänner att han ska åka till Sydostasien över vintern – reser han alltså egentligen till..?”

   ”Ja. Det är därför det dröjer så mellan blogginläggen.”

   ”Kommer han att träffa Amara?”

   ”Ja. De kommer att tillbringa mer och mer tid i hans hus på tolvhundratalet där hon har en av sina tidigare inkarnationer, en Apsara-dansös.”

   ”I like happy endings”, sade Barbara.

   ”So do I.”

 

Mörkret hade hunnit sänka sig över staden. Vi hade gått in till stadens centrum och parkerat oss i de bekväma korgstolarna på Viva! och blickade mot gatan där tuk-tuk-förarna stod parkerade och där de armlösa, benlösa, blinda och fattiga passerade på sin tiggarrunda eller när de försökte sälja kopierade böcker om kambodjanska sevärdheter eller Pol Pot, och som alltid var inslagna i plast för att dölja det faktum att de föll isär i samma ögonblick du slog upp en sida.

   ”Vad säger du?” undrade jag. ”Vill du ha en margarita till?”

   ”Okay. One more.”

   Hon släppte ner sitt mörka hår över axlarna. Det såg bra ut. Imorgon skulle vi ta bussen till Phnom Penh.

 

 

 

 

 

The border official vid den kambodjanska gränsen drog motvilligt blicken från porrfilmen som rullade på hans nya Samsung Galaxy där den praktiskt nog låg bredvid stämpeldynan på skrivbordet framför, slog in de blåa siffrorna i passet som gav mig ett fönster på trettio dagar i landet och frågade sedan, inte helt oväntat, om dricks.

   Han var den tredje tjänstemannen som under de senaste fem minuterna hade försökt tigga pengar av mig.

   Den förste – klädd i samma tajta, mörkt grönblågråbeige uniform som all personal bär vid alla gränser till alla socialistiska länder – hade gett tillbaka min växel för betalningen av visumet och när jag stoppade ner pengarna frågade den lille mannen med ett pillemariskt skratt om en tip på hundra bath. Jag skrattade också och smällde igen plånboken.

   De var alltid män. Av någon anledning slutade kvinnor att tigga när de fick en uniform på sig.

   Jag pratade med Ewen och Justine, ett franskt par jag hade träffat strax efter gränsen, när vi satt i taxin på väg till Seam Reap.

   ”En Galaxy?” undrade Ewen. ”Hur har de råd, för de kostar nästan lika mycket här som i Frankrike?”

   ”Jag vet inte. De kanske prioriterar. De gör uppoffringar och sparar till det de verkligen vill ha.” Statussymboler vägde antagligen tungt som identitetsmarkörer här. Som där. Som överallt.

   Bilen vi färdades i hade däremot gjort sitt sista som positionshöjare på den sociala arenan redan en bit innan milleniumskiftet – det var en gnisslig Toyota som någon hade försökt piffa upp med en burk vit sprayfärg, sätena var nedsuttna och när jag försökte reglera ryggstödet hamnade jag i knäet på Ewen som satt bakom mig.

   Men den skulle ta oss dit vi var på väg, och medan vi for genom mörkret i maxhastighet, åttio kilometer i timmen, tittade vi ut över fälten med hundratals och åter hundratals fotogenlampor skimrande vackert i ett kallt blått ljus där de hängde över öppna tygsäckar.

   ”Vad är det där?” frågade Ewen.    

   Chauffören förklarade: ”Dom är till för att fånga syrsor.” De kryddades, stektes, såldes och åts, och likt andra lokala delikatesser av alla möjliga insekter fanns de att köpa överallt på gatan och på marknaderna.

   Föraren fortsatte att hålla igång konversationen. Han pratade en utmärkt engelska med den breda amerikanska dialekt som många lägger sig till med efter att i åratal ha njutit av actionfilmer från Hollywood. Jag frågade om regimen.

   ”Vi kan prata fritt här i bilen, men på gatan, eller på någon fest, vet du aldrig vem som lyssnar. Det är många, många som är emot regeringen, men om du pratar för högt kan det hända att polisen knackar på din dörr och frågar – ´what are you doing?´”

   Jag berättade om de laotiska correction centers jag hade hört talas om: ”Om du börjar lufta dina egna politiska åsikter lite för ivrigt kan du bli hämtad och körd till ett rehabiliteringscenter ute på landet, där du i några månader får lära dig om den rätta ideologin. När du sedan kommer tillbaka är du väldigt försiktig med vad du säger och till vem.”

   ”Like brainwashing…” konstaterade Ewen.

   Föraren nickade allvarligt samtidigt som han bjöd på den lätta kambodjanska humorn du mötte överallt i det dagliga livet här, i människornas ögon, i det de sade, och hur de sade det:

   ”Yes. It’s funny – vi har regelbundna allmänna val, men varje gång vinner kommunistpartiet med nittionio procent av rösterna. Hur kan det komma sig?”

  

Senare skulle Paul, Barbara och jag under en tur till Angkor vara omgivna av alla de barn som finns runt templen och restaurangerna i den väldiga ruinstaden som mäter en fyra, fem mil på längden och ett par mil på bredden. De här barnen skämtar glatt, de verkar gatusmarta och de börjar i tidig ålder arbeta med att sälja souvenirkitsch med Angkor Wat eller Angkor Thom som teman, på vykort, smycken och kylskåpsmagneter. De lär sig snabbt förbluffande avancerade psykologiska försäljningsstrategier som de sedan lika skickligt som obarmhärtigt riktar mot dig och alla andra på en handfull olika språk.

   ”They are very good”, skrattade Paul och skakade på huvudet. ”Dom vet precis vad dom ska sikta in sig på för att få dig att köpa. Och en del av dom är bara en sju, åtta år.”

   ”Ja. Men mycket av det där är jargong, eller hur?”

   ”Visst – de har en uppsättning fraser som de behärskar, men de är skickliga på att bygga ihop dom till en kedja som leder dig mot ett köp.  Och de har blixtsnabba svar på alla dina argument. They won’t take no for an answer.”   

   ”Och dom verkar kunna det här med ironi, som ju är en viktig del av den kambodjanska humorn. Jag läste nånstans att västerländska barn inte lär sig förstå ironi förrän i tolv-trettonårsåldern.”

   ”Well, yes. There. Jag sa ’sorry’ till en liten flicka som nästan försökte fösa över sina grejer på mig, och hon sa: ´I don´t want your sorry – I want your dollar´.”

 

Klockan var tre på natten när de upprörda rösterna började eka i trapphuset utanför vårt dorm där Ewen, Justine och jag äntligen hade hittat varsin säng för fem dollar styck efter att ha farit runt i en tuk-tuk sent föregående kväll och försökt hitta lediga rum efter ankomsten till Seam Reap. Jag gick ut i korridoren och frågade en ung lokal kvinna som rusade förbi:

   ”What’s going on?”

   ”There’s a fire!”

   Jag gick ner för trappan till andra våningen som var full av rök och människor som sprang fram och tillbaka. Den trevlige killen i receptionen som hade skrivit in oss kom ut ur ett rum med en stor brandsläckare i handen.

   Jag upprepade min fråga.

   Han skakade avvärjande på huvudet som om det hela var en bagatell: ”It’s okay now. Somebody smoked in my room.”

   Det lät ju lite oklart det där, som att någon okänd hade smugit in på hans rum mitt i natten och tjuvblossat på ett rökverk, men jag lät nöja mig med det och gick upp och ut på balkongen mot gatan. Det var en del hotellgäster som hade ställt sig därnere, utanför entrén. Några praktiska lokala kvinnor som också hade ett rum här satt redan runt en ångande gryta över ett kokkärl och passade på att äta, antingen en sen middag eller en tidig frukost.

  

Det franska paret och jag hade gått ut och satt oss vid ett bord mot gatan på en restaurang efter att ha checkat in föregående kväll. Vi beställde, och eftersom jag hade Luci med mig spelade jag en låt. Strax dök det upp en arg kvinna som började en intensiv utskällning på ryska riktad till Ewen samtidigt som hon gjorde gitarrspelrörelser. Jag försökte förklara att det var jag som hade spelat men hon ignorerade mig, skällde en stund till på Ewen och försvann upp på sitt rum igen. Servitrisen kom fram med en beklagande min och pekade mot rummen ovanför restaurangen: ”Sorry.” Hon skakade på huvudet. ”Russian people.”

   Senare, när vi var mätta och belåtna ställde vi oss på gatan under den arga ryskans fönster.

   Nu måste hon väl ha hunnit somna om?

   Jag spelade på hög volym och sjöng med skrikigt skränig röst, för att avsluta med ett vrål samtidigt som jag hamrade på ukulelen –

   ”Johnny be goooooooooooooooood!”

   Sedan sprang vi iväg barnsligt gapskrattande som några riktigt elaka rackarungar.