Fabienne
”Har du aldrig haft sex?” undrade jag för andra gången, för det var som att jag inte trodde mina öron.
”Nej”, sa Fabienne.
”Och du är trettiåtta?
”Ja.”
Det där tog en stund att smälta så jag beställde ett nytt stop fast jag bara var halvvägs på den här.
Dara lämnade genast bordet för att hämta en ny bärs, och jag kastade ett mollackord i ett hörn. Min lilla ukulele fick vila lite nu. Vem var den här korpulenta damen? Egentligen?
”Fabienne”, sa jag, ”Min bästa ukulele heter Fabienne. Det är lustigt att ni har samma namn.”
Hon hällde upp ännu en kopp med te från kannan och sockrade.
”Varför?”
”Kanske för att jag inte har träffat den rätta.”
”Vad gör du här i Battambong och hur länge har du varit här?”
”Jag är lärare i småskolan och jag har varit här i tolv månader.”
”Ett år alltså?”
”Ja, tolv månader.”
”Är du religiös?”
”Ja.”
”Och var kommer du ifrån?”
”Nederländerna. Fast min pappa är tysk.”
Hon häller mer te i sin kopp från kannan, och ännu mer socker.
Hon skrattar. ”Jag gillar socker.”
”Jag visste inte att det fanns något som heter sockerberoende... innan sa man att det var svårare att kicka än heroin... men idag...
”Jodå.” Hon skrattar igen: ”Det finns, tro mig.” Hon tar en klunk te.
”Och du har aldrig haft sex? Saknar du inte att hålla om någon?”
”Jo.” Hon håller koppen i handen. ”Ja, det gör jag.”
När hon har tömt tekannan och farit runt med fingrarna och slickat i sig det sista sockret ur skålen, hon gör det med en manöver, säger hon att hon måste gå nu.
Så, det gör hon, och jag älskar det sätt hon har varit ärlig mot mig. Och jag hoppas att det ska gå henne väl.
Dara kommer fram och jag beställer ännu en öl.
